När vindpinan leker i väder och ro
bevakar den svartsjukt vart viste
Som blåsbälgen andas den luft över bo
och lämnar sin plats som den siste
Men väggen står stark mot dess iskalla pust
vill skydda de sina mot makternas lust
och blickar mot sjöis som strandblommors vår
försvarar sig värdigt när stormarna slår

Jag mötte den rasande anden till havs,
var vinddriven, huttrade värre
Av olyckor som följde på i ett nafs
var trutarnas skratt dock en smärre
Jag såg genom piskregn en gavel av sten
och kände snart bränningen mot mina ben
Den bet mig som snärtar, jag ryade högt
när tre gånger genom den jag mig försökt

Och ändå, i land kom jag, pustade ut
betagen av strandägans skuggor
Än tillhörde de liten sparv, än en trut
som flög över vassfältets ruggor
Den gavel jag sett var en del av en bod
rätt gammal och murad, min lycka var god
Jag prisade den när jag knackade på
Dock öppnade ingen, där skulle jag stå

men morskade upp mig, och handtaget rött
av rost, inte färg, ned jag tryckte
och tro mig, dörrn öppnades, gnisslig och nött
i gångjärnen – spöklik, jag tyckte
I stugmörkret härskade tystnaden helt
med dammet och glömskan, ett liv överspelt
Där hängde en frälsarkrans, där fanns ett ljus
Det var allt en bod, men för mig var den hus

Men vindpinan levde sitt liv utanför,
Den ville blott inte ge med sig
Jag frågade väggarna tyst hur man gör
när vädret så illa beter sig
Mobilen låg hemma, all väntan var min
När vindpinan ändock till slut gav upp sin
nog fann jag mig höra från stenstugans vrår
dess ägare bullra ett tacksamt Gutår!



20/7 2019