En lättnads suck ekade denna lördags förmiddag. Mitt hjärta det gråter. Försvann gjorde jag någonstans i tårarna. Längst kinden, ett avtryck av tiden som har varit. Veta kommer jag aldrig få göra.
Såg det som en gång varit, känner det som aldrig kommer hända.

Glömde vi bort varandra?

Någonstans mellan hjärtat och förnuftet blev det en kamp. En kamp som drog ner oss till det gråa tänkandet om varandra.
Svårt blir det aldrig om hjärtat får styra.

Att känna kärlekens ord kastas mot mig, men veta att vi dras bort från varandra är svårt. Tro inte på allt du känner. Men tro på min kärlek.

Komplexus kärlekus

Är ordet på våran kärlek. Vi vet, men våra ryggsäckar drar oss bort från varandra. Kanske är det så som det ska vara.
Men veta kommer vi aldrig få göra, bara spekulera.


Jag såg upp du tittade ner.

/ Danijel