Tids nog ömsar ryggdunkaren sitt änglavita skinn
då de svarta sadistiska skuggor skola lysa igenom
likt de första grästuvorna i aprilsnön

När sanningens strilande spöregn
får den vattenkammade pälsen att falla till marken
som en urkramad disktrasa

Står där endast en bräkande ulv
och grinar efter blod och härsket kött

Morrande pinkar han in sitt nya revir
som en gul gräns mot moralens misströstande marker

liksom för att säga hej då
till den krävande kulturens kuvande kyrkomöten