Du var unik.
Jag minns att vi klickade direkt. Aldrig förut hade jag varit så fri och avslappnad. Du skrattade mycket minns jag, och jag tyckte om ditt skratt.
Vi spelade in videofilmer på telefonen. Du kunde komma hem till mig på kvällen, och ha med dig ballerinakex, bara för att sova med varandra. Ingenting mer.
Du hjälpte mig att flytta. Vi gick ut och åt på restaurang. Vi höll varandra i handen när vi gick till bilen.
Vi såg kära ut.
På filmerna låg jag på din arm och du kysste min panna.
Du såg kär ut. Minns du?
Jag ville inte vara med någon annan än dig.
Du berättade att du skulle börja lumpen på annan ort.
Jag ville vänta på dig men du tyckte det verkade dumt. Du sade att du inte ville hindra mig från någonting men jag hörde på din röst att det inte var hela sanningen. Sanningen var att det var ett löfte du inte kunde ge tillbaka.
Jag hade svårt att lämna dig. Svårt att glömma dig och det vi kunde ha skapat.
Jag begravde återigen mina sorger i någon annan, någon från förr.
Jag intalade mig att jag var kär, kär i någon annan, samtidigt som jag intalade mig själv att jag aldrig skulle bli kär.
Aldrig lita på någon.
Jag skulle vara fri.
Jag skulle vara sorglös och obunden.
Förevigt otämjd.


Sista gången jag såg dig var jag i samma stad du gjorde lumpen. Jag bjöd dig hem till där jag var och du kom bara för att du ville ligga.
Vi gjorde inget annat. Vi låg inte ens och höll om varandra efteråt för du skulle tillbaka med åttabussen.
Jag ville inte att du skulle stanna. Jag ville bara se ifall du fanns kvar.
Det gjorde du inte, inte i en enda millimeter av mig.