När dikten sönderdelats
och språket klätts av,
finns ändå det poetiska kvar
som en oåtkomlig darrning.

Det logiska går att analysera,
känslolöst och kallt,
men känslorna är oförnuftiga
som nyfödda barn.

Det gudomliga kan omöjliggöras
och förnekas,
men poesin dröjer sig kvar
som en numinös utandning.

När dikten dör av ålderdom
församlas ändå det poetiska
i Guds antologi
och känslans bråddjupa register.