Det kom en dov signal från inre rymden
abstraktare än Pablos galleri

Det smärtade som ångest efter synden
latent fördolt i dimmig amnesi

Jag reste mellan stjärnor och planeter
i ett inre landskap oberört

Ett ställe som för alltid varit bommat
och låst för att det var så tunt och skört

Bland nervsignaler celler och atomer
jag flög som i en dröm så uttrycksfullt

Det var en mekanik av änglars vilja
som högre makters noggrannhet förgyllt

Ett stort arkiv av alla mina minnen
omedvetna för mitt yttre jag

Och längst därinne dolt bland alla sinnen
där låg mitt ego i en sarkofag