Numera styrs vi av den digitala diktaturen
och poesin, den utmanas av robotarnas makt.
Datorerna kan själva trycka dikter om naturen
och utan pennans klottrande få ut sin text exakt.

Den digitala dikten har den stelhet i strukturen,
som ofta drabbar även mången enkel autodidakt,
men den har ingen sjukinsikt och saknar självcensuren,
som ofta är den glade amatörens änglavakt.

Just denna dikt skrivs ned med den moderna apparaturen.
Jag kanske lyckas med att säga vad jag vill ha sagt,
att analoga skapelser är bäst för litteraturen.
Den poesi blir bäst som går i individens takt.

Den artificiella, digitala diktkulturen
är inmatad med data som gör allt tillrättalagt.
Men utan poesin och den personliga pikturen
blir dikten bara nyttjad i en hjärtlös penningjakt.