Skriket som gjorde henne tokig
som inte gick att stänga ute med öronkåporna
som ringlade sig under den stängda dörren.
Skrikormen.
Hon måste gå in.

Skrikormen ringlar ihop sig och tar ny sats.
En mun som en liten fågelnäbb
ögon som krossade vindruvor
ansiktet skrynklat
sipprande tårar, svett, kräks, bajs.

Luften som en tjock soppa av olust
Blandad med kärlek, explosiv vara.
Hur kan man befinna sig i en pöl av ensamhet
när man är tillsammans med ett barn?
En kall rädsla läcker ur magsäcken.

Får inte göra illa. Får inte. Får inte.
Rädd för sig själv. Någon måste komma.
Tröttheten golvar henne.
Hon vacklar mot sängen.
Somnar med en docka i famnen.