Jag älskar mest
den ledsamma musiken.

Det är den enda rättvisa bilden
av vem jag är.

Helt och hållet ensam i tillvaron.

Denna fullständiga ensamhet
skapar min motivation
till att slänga ut mina repstegar och resa
mina broar ut över andra
ensamheter.

När jag arbetar med andras sorg
gör jag det utifrån
min känslomässiga kunskap om min egen ensamhet
som ger mig den trygghet jag behöver
för att sitta still
och invänta gråten.

När den kommer
ler jag inuti.
Då har resan börjat.
Då har den andra börjat förstå
sin egen ensamhet.

Att hon är
en ensamhet.

Inte stor eller liten
utan just
en ensamhet.

Då vill hon ha kontakt.

Då måste hon
söka kontakt.