En vandrare stapplar på nattgammal is
en symbol för han bräckliga tro

Han trampar i skare i dimma och dis
så stilla i fullmånens ro

Vattnet är kyligt och isen är svag
det glittrar i snö och kristall

Det enda som hörs är hans andetag
till stjärnornas ljudlösa fall

Så tar han sig över det nyfrusna drag
i sin tarvliga trasiga skrud

Isen var tunn och hans tro den var svag
men den räckte ändå inför gud