Så Andrelina, så var de' det här med kärleken...
I denna mäktiga kraft ack så försvagad, så oskyddad och sårbar,
så skrämmande naken...
Ändå brinner lågan bortom all kontroll.
När brann en låga så här sist?
Jag minns inte, vill ej heller minnas... Hur den kan släckas, plåga och dö...

Ja det lär låta aningen flegmatiskt i denna vår tid, då tiden ej per logik är inne...
Den är ”fem i”.... Fem i förälskelse Andrelina!

Ditt blonda hår mot min axel, så vilande, så tryggt, du log och lät mig le.
Jag föll och jag faller...
Ja Andrelina i skrivande stund är jag i fallandets skede, helt utan tyngd, utan minsta tanke på nån haverikommissions arbete, kring min grannlaga svarta låda...
Faller jag... Utan fruktan. Faller för dig!

Tillät jag mig... ?
Ta mig fan tillät jag mig inte att vara lite lycklig, just där, just då,
där händer lades kring, och ansikte vilande mot bröst,
där kyssar kysste som ett facit av polariserade värden...

Ändå rädsla Andrelina... Så brutalt vindkänslig, så totalt blottad,
så fenomenalt utlämnad åt att känslor bär...
Denna skrämmande vekhet som kärleken kräver och belönar... helt oresonligt...

Så jag har väntat dig Andrelina, längtat, drömt om dig, saknat dig.
Så många hägringar och förkrossade hopp, så mycket törst förutan nektar...
Ja jag har saknat dig Andrelina...
I en saknad utan vissheten att saknaden var du...

Så ta min hand Andrelina... Och tro mig... Jag är lika rädd som du!
Så tiden Andrelina... Så här fem i förälskelse...
Så känns inget i världen mer befogat...
Än att den är vår.