När jag var fyra år lekte jag med pojken från våningen högst upp. Vi gick tvärs över vändplanen, till planteringen. Runt en ung lönn växte stora buskar med vita bär. Vi gjorde gångar i det täta buskaget, ingen kunde se oss. Det var vår värld. Hemlig, skyddad.

Där byttes en glaskula mot en vacker sten och mystiska äventyr blev aldrig avslutade. Där begravdes vår lille blåa undulat, som råkat ut för en olycka. Vi satt där och var ledsna och ensamma precis så länge som det behövdes. Vi plockade blommor, byggde kors och satte punkt.

När jag var sju år gick jag själv till skolan, över gatan med blank svart skolväska över axeln. Stolt och modig, gick jag längs med radhus och villor. Förbi kiosken med de goda lakritsremmarna. Sen, övergångsstället med röd och grön gubbe. Många bilar med viktiga vuxna och på andra sidan, min skola! Det var en stor skola med alla åldrar och från alla stadier och aldrig en otrygg dag. Min första kärlek, lila tofflor, nya kompisar och ABC. Gyllene minnen från min första skola. Spännande var det den dag, det brann i ett höghus bredvid mitt. Många människor. Brandbilar med tjutande sirener och blixtrande ljus. Bråttom, bråttom. Stress och jäkt och höga stämmor. Vi byggde fågelbo av gräs i solen vid husgrunden och stängde ute kaos. Där var vi i lugnet och sorglösheten. Där i solen flödade fantasin, där strax bredvid.

När jag var åtta år flyttade vi. Vi kom en regnig dag med buss från Kisa, dit tåget fört oss från Linköping och ursprungligen från Malmö centralstation. Det var jag, mina småbröder och min mamma. När vi hade hittat vårt hus, fanns det ingen nyckel och det öste ner. Det var grönt och frodigt. Vi barn brydde oss inte om att det regnade. Det var ett alltför stort äventyr. Att flytta från en trerummare på andra våningen i Malmö, till en stor villa likaledes stor trädgård i det lilla sömniga Horn. Vi hittade blåklockor, på vår upptäcktsfärd, som växte invid grå stenhällar och stora vinbärsbuskar med fullmogna bär av stenkulors storlek. En stor tårpil med grenar ner till marken växte i ena änden av trädgården. Vi drog undan de täta grenarna vilka bildade ett draperi och där inne blev vi sagoprinsessa och sagoprins i ett grönt lövslott.
Så kom granntanten ut och sa att det var så synd om oss, som fick stå ute i regnet. Hon bjöd in oss på saft och kakor, minst sju sorter! Mamma gick och ringde efter nyckel, flyttlasset kom och vårt nya liv kunde börja.