Där nere bakom under
det brinner
mina tårar kan inte släcka den elden
hur jag än rätar böjer bänder
blir elden bara starkare rödare svartare
än all vånda mina drömmar bär

ibland tror jag att jag är frisk
att min kropp läker
det är drömmen utan ångest
drömmen som är ljus
att de tårar som så ofta bildar hav i mina ögon
har dragit sig tillbaka

det är då mitt livs tsunami vräker sig
över min kropp
det är så jag får kämpa efter liv som gömt sig i
den ständiga smärtans vågor

att alltid ha värk
att inte ens minnas det smärtfria livet
det är hopplöshet i sin renaste form
livet med ständig smärta
är osynligt

gör mig osynlig
kan du ens se mig