Sitter på en sten
mitt ute i virvlande vatten
ingenstans finns nåt stöd
och jag har glömt
hur man simmar

Jag sträcker mina armar
blickar upp
himlen är tom och kall
kroppen balanserar och
stenen skär i mitt kött

Vätan stiger, svämmar över
mina breddar är nötta och
lägre än nånsin
andetag utan kamp blir
flytande suckar

Mot vem sträcker jag mina armar
famlar i en vind som smeker
trösten söks i glömskan
ingen greppar mig
jag reser mig på ett ben

Ett steg mot ovisshet
rädslan är det som griper
som drar ner
i detta enda enda steg
når jag botten och
börjar gå