Jag läser många poem på Poeters sidor,
många handlar om ensamhet, krossade hjärtan
och mörka livsöden, i en allt stridare ström.
Är det så att flertalet av oss som skriver här
tillhör den kategorin av människor?
Är det vi som tänker och känner?
Jag tillhör själv dem och har gjort så i hela mitt liv,
men kan vi ändra på det på något sätt?
Finns det någon självskriven regel jag och du missat?
Eller ska livet bestå av återkommande ensamhet,
krossade hjärtan och mörka livsöden?