Elefanten lunkade genom bomullsfältet. Den höjde sin snabel och trumpetade ut sin protest: "Ni ska inte få skjuta mig eller mina släktingar!" Sedan sket den ordentligt, plaff-plaff föll bajset till marken.
Solen stekte över alltihop, och elefanten blev törstig. Så den lunkade sävligt ner till floden. Där stod några vita hägrar och svalkade sig. Flodvattnet glittrade i solen. Elefanten tänkte: Vattnet ska ju räcka till oss alla,men jag ska dricka... " Så den gick ner till vattnet å drack tills den blev otörstig. Men elefanten längtade nu till en hona.
"Var höll hon hus?" Hela elefantens väsen kände nu så starkt: "Var är min hona?"
Nåväl, hon dyker väl upp snart...
De två vita hägrarna tjattrade med varann. Vart skulle dom flyga härnäst?

Då kom lejonet fram till flodstranden. Det svettades i sin tjocka lejonman. "Jag måste ha vatten"...tänkte lejonet. Så lejonet gick makligt ner till floden där det drack så mycket det orkade.
Men vattnet i floden höll på att ta slut. För det var torka nu. Regnen hade uteblivit för tredje året. Så detta vatten var dyrbart. Det skulle ju torka ut en vacker dag. Detta visste alla. Vattnet skulle ta slut. Lejonet och elefanten kände instinktivt: Vi måste söka oss till andra vatten, till andra dammar och floder. Kanske måste vi vandra långt långt... Hägrarna kände likadant. Ja,alla djuren runt denna flod kände nu så starkt: "Vi måste vandra härifrån!" Solen stekte och brände marken så allt blev torrt. Marken blev hård och het. Denna obarmhärtiga sol!