Livet

Jag vandrar stilla fram

Under många år levde jag i nuet

Samtidigt fanns ändå det förflutna 

Som en underjordisk flod

Utan att förstå fick nattliga stunder

mina tårar att förenas

med den underjordiska floden

En kraft jag inte förstod

Som gav mig ro

Det finns stunder

Då man måste blunda

För att inte gå under

Dessa ögonblick

Blir till tuvor,murar eller berg

Medans barn blir ens stolthet

Om man glömmer

att vagga dem till ro

När man fött dem åter

Likt klippors  fårade yta

Lär också jag mig leva

med underjordiska floders erosion

Sorgen är lika hård

som berget som står kvar

Betänk mina ord

Nästa gång du blickar

upp mot klippväggen

Där fukten smeker

Stenens hårda ansikte