Sedan länge var hans liv

Egenartat

Hur vackert det än kan verka på utsidan

Så är den egenvävda kokongen

Hela hans värld

Ögon som inte finns

Ansiktet nästan dött

Där inne en orkan av tankar

Det enda man kan ana

Är en svag strimma av sorg

Det glimmar i ögonvrån

Hjärtat slår ljudlöst

Runtom står himlen i brand

Medans vattnets yta är smekande stilla

Kontraster kämpar

Djupt i hans bröst

Vilar orkanens öga

Ömt omsluten

av den sällsamma känslan

Av lugn inför en framtid

Som likt vildhästen

Sliter i sin fångenskap

När man vet att döden

Är det som alla strävar mot

Utan att vilja erkänna.