Du har för mycket ljus i dina nätter!
Du gör mig drömlös med din ljuvlighet
men också natten till en gruvlighet
och hopplös, när jag skriver på sonetter.

Du ljusa juni, du är inte lång
men lös i gränsen mellan natt och dag.
Du somnar sent. Jag somnar aldrig, jag
som nu försöker skriva denna sång.

Din levnad varar endast tretti dygn
och redan har det gått ett, två, tre, fyra.
I natt går nummer fem. Jag tar min lyra

som Bellman gör "i ängens kärr och syra"
och som Apollon i en helig yra
och ger dig min sonett med mörka stygn.