Jag ville skriva om pojken vars flickvän dog i cancer. Om deras fläckfria kärlek som fick ett alldeles för snabbt slut. Jag ville få världens alla känslokalla idioter att upptäcka att det även inne i dem finns tårar. Med 50 rader i storlek tolv kunde jag inte ens få mig själv att gråta, trots att jag lyckats gråta både till komedi- och actionfilmer, och med dessa 50 rader fick jag inte ens dela in texten i stycken.
Och förövrigt så finns inte fläckfri kärlek. Ledsen om jag krossade era drömmar nu, flickor.

Jag ville skriva om den svartklädda flickan i 34B också. Hon som skär sig i handlederna när andra inte ser, ja ni vet, hon som slänger sig framför tåget i novellens nästsista mening. Eller kanske hoppar hon från bron, kanske hänger hon sig i garderoben trots att hon hade pojkvän och MVG i alla ämnen. Men vet ni, hon var inte så spännande trots allt, ingen Svensk Lilja där inte. Innan Wordprogrammets räkneverk ens hade uppnått 100 tecken hade jag insett att flickan i 34B bara var en identitetssökande fjortis som varken hade en pappa som fimpade cigaretter mot hennes hud eller en mamma som drack Vodka även till vardags.

Men man måste kunna skriva novell. Man måste ha idéer som står på kö i huvudet, tankar som bara väntar på att få bli fulländande ord. De ska skrivas efter konstens alla regler. Man måste kunna skapa klara bilder utan att använda sig av de direkta adjektiven. Man måste lära sig att skriva kort också, klämma ihop alltihopa på ett stackars litet A4. Kanske beror det på att människor inte längre har tid att läsa mer än ett A4. Det finns ju miljontals människor som måste få operera in lite silikon här och där, sånt tar tid, och så finns det såklart ännu fler människor som vill sitta instängda i ett hus i 102 dagar bara för att få gå på Spybar ett par gånger. Jag menar, det kommer att ta ett tag innan alla dessa människor hunnit sitta instängda, gått på spybar, varit på ”Se och hörs” framsida och trängt sig först i kön på banken, speciellt om man bara ska 15 personer boende i bunkern per gång. Det är klart att man måste klämma in allt på ett A4, mer tid finns inte. Bokens tid är förbi. Det är barnen i Afrikas tid också förresten, för de kommer endast trea på prioriteringslistan, efter status och utseende då, och sånt tar ju all tid i världen.

Man måste kunna skriva novell. Kan man inte det så blir man aldrig någon. Kan man inte skriva novell så får man aldrig ett jobb. Utan jobb har man inte råd att ha barn, speciellt inte då barnens pappa har begärt skilsmässa och stuckit utomlands med den senaste skandalprinsessan i tv3’s nya såpa. Hon med ballongläppar och en kjol som får kort, kort att se långt ut.
Och har man som kvinna inte barn när man passerat 30 då är man minsann riktigt misslyckad.

Man måste djupforska om Graham Bell. Vara intellektuell. Hinna jobba extra på Shell. Äga stans läckraste regnställ. Undvika att bli kallad originell. Hålla håret fritt frän mjäll. Se till att stan förblir utan bordell. Bestiga toppen på ett fjäll. Vara knepig, snygg och speciell. Måla tavlor med snabbtorkande pastell. Spöa skiten ur Klena-Kjell. Skala middagspotatisarna utan gnäll. Flå en grisslybjörn och få en mysig fäll. Gå på Greenpeace-möte varje tisdagkväll. Överdosera alprazolan som Naomi Campbell.
Men mest av allt måste man kunna skriva novell, på precis ett A4, annars kommer man minsann ingenstans här i världen!