Mari skruvade loss muttrarna som höll en av trälådans sidor på plats och lyfte bort den. Inuti fanns brädor, stolpar, slägga, hammare, måttband, pennor, elsåg, slipmaskin, skruvdragare, hönsnät och en mängd askar med metallklamrar. Hon tog några av redskapen och fyllde behållarna i midjebältet med skruvar, spikar och nubb. Mari satte i gång dagens pass, det sista för veckan och det sista på Berge myr.
Tanken kring den mängd ekplankor som behövdes för projektet slog henne även denna gång, parallellt syftade de till att minimera slitaget på myren. I sinom tid skulle virket luckras upp, bli en del av våtmarkens förmultningsprocesser och återvända till naturen. Fram till dess skulle konstruktionen vara i regelbundet behov av underhåll. Av ungefär 1600 meter spänger var merparten lagda i en så gott som rät linje, rakt ut mot ön i myren. Ett par större trädbevuxna holmar liknade pontoner i landhavet och utgjorde mellanrum i spängernas sträckning, där den fasta marken stod att känna undertill.
Just avståndet var en aspekt här ute som Mari fann märklig och ganska svår att bedöma. Skogarna som omgav hela myren, liknade vid synranden på höger och vänster hand en sammanhängande och pytteliten, spetsig tandrad. Kunde det vara 900 meter dit? Två kilometer? Fyra? Avstånden här ute var stora, eller blev på något vis större än vanligt. Inte enbart när det gällde framkomligheten och tiden det tog att ta sig från punkt a till b. Hon hade lärt sig att en kilometer rätt ut i naturen var en respektingivande distans. Det räckte med att snava på en hal sten så kunde scenariot vara ett annat. Pockade vyerna på uppmärksamhet var det säkrast att stanna och ta in dem. Det gällde även på spängerna, trots att dessa erbjöd det jämnaste underlaget.
Mari hade fått samtliga stolpar på plats med släggan. Hon skulle inte behöva ägna sig åt några gymnastikpass i dag heller. De stolpar som stack upp längst bort var placerade strax intill ön. Förutom att detta utgjorde den tyngsta delen, var det också den som medförde den största koncentrationen och noggrannheten. Stolparna var grunden, de skulle bära hela spången. Mellan varje stolppar, från den ena sidan till den andra, monterade hon bärlinorna som mätte knappt två meter i bredd. Sedan var det reglarnas tur. Tre stycken vilandes ovanpå bärlinorna, längs med spången. Drygt en timme senare hade det blivit tid för lunch. Hon slog sig ner på den nygjorda träytan.
Mari tog fram en termos med vatten och matlådan. Den innehöll den ugnsbakade sejen med honungssenap och dill, potatisgratängen och legymkompotten. En grupp gulsparvar vispade förbi. Mari vred huvudet uppåt. Molnen bommade fortfarande igen skyn. Solen gömde sig någonstans där bakom. Temperaturen var behaglig, vinden likaså. Väderleken hade varit i princip identisk varje dag det senaste halvåret. Det var mitten av oktober, men det kunde lika gärna varit maj eller juni. Sommaren hade varit genomgående småkall och mulen, något Mari kände sig mycket tacksam för. Hon ville inte föreställa sig en gassande sol här ute i ett område med skral tillgång på skuggiga partier.
Efter kaffet och chokladbiten kunde hon på allvar känna att målet var nära. Resterande delen in till ön skulle förses med diagonalbrädor, kantplankor och 90 däckplankor. Och hönsnät. Det mer monotona hantverket tog vid, men minuterna gick ändå fort. Decimeter för decimeter avverkades och gapet mellan ön och spången blev med elverktygens assistans mindre och mindre. Fem timmar senare lade Mari den sista brädan på plats. Hon rullade ut änden av hönsnätet och fäste det ovanpå.
Mari reste sig från positionen på knä och blickade bakom sig. Det liknade en navelsträng i trä och metall. Hon lämnade spången och klev i land på ön. Låga buskage växte närmast myren. Därefter kom träden som hon den senaste tiden siktat tydligast. Växtligheten avtog med öns lutning, upp mot dess mitt. Mari rörde sig till krönet och en ny vy kavlades ut, ett panorama över myren bortom ön. När hon sänkte blicken fick hon syn på en samling bellis som klädde jorden på toppen. På ena sidan om den fanns ett smalt snöre av nött underlag. Mari följde stigen neråt som löpte i en vid halvcirkel tillbaka. Men hon tappade orienteringen för en sekund när hon nådde platsen där stigen upphörde i vegetationen. Hon rundade porsen och upptäckte till sin förvåning att hon befann sig i närheten av spängerna igen. Hon stegade försiktigt ut på myren, bredvid den långsträckta konstruktionen. Mari vred huvudet några gånger i båda riktningarna och drog ett djupt andetag. En kvart senare hördes ett svagt men konstant ljud. Snart växte smattret och överröstade allt annat. Georg var på inflygning. Hon såg honom vinka i helikopterns fönster. Därifrån syntes det hela extra väl. Spängerna i landhavet. Förbindelsen var på plats.