Jag svor inte den här gången
när motorgräsklipparen la av.

Jag vet det är luftfiltret.
Och jag hade tagit av bensinlocket
för att hjälpa motorn
men det hjälpte inte ända fram.
Det blev en bit oklippt.

Jag visste att jag borde få släppa fram lyckan.
Jag har världens bästa kvinna
och efter snart 40 år kan vi ännu
gilla att röra vid varandra.
I själva verket
så är det så att växer en vårta ut på henne
så har jag snart en likadan vårta
på motsvarande ställe
på min kropp.

Det är fruktansvärt.

Det är som att leva i en djungel av tillgivenhet.

Ibland måste jag ta fram yxan
för att hugga mig fram
till mig själv.

Då flyger fötter och händer i luften,
blodet skvätter.
HON
märker ingenting.

Jag tar en öl och andas ut.
Jag har ännu inte
förlorat mig själv
bara för att jag råkat vara förälskad
i en sjukt, galen typ
som stått ut med en idiot.

Och gud ska veta att jag matat den idioten
med idiotier.

Öl, tonårspop, poesi och Beethoven.

Jag har gjort allt
som stått
i min makt.

Hon har gillat det.