I

De dikter jag ångrar
mest
är de dikter jag aldrig skrivit
för det betyder
att jag låtit så mycket passera
förbi mina ögon
utan att lägga märke till det

dagar som omärkligt vaknat
ur skuggorna
för att sedan förblekna in i
samma skuggor

där i detta skugglandskap
har jag varit parkerad
utan att lägga märke till
skuggornas nyanser
eller skiftningar i månens
ljus
hur det faller in genom
fönstret om natten

Jag får för mig att allt
stannar upp
när jag stannar upp
att världen väntar på mig
men den snurrar
bara fortare
och åt fel håll

himlen är så otroligt blå
idag
och molnen dansar fram
målar gråa bilder
som hela tiden
omformas

II

ibland undrar jag om du
nånsin varit på väg hit
i ett tåg som klapprar
fram över skenskarvarna
bara för att rädda mig
från att falla ner
i mörkret igen

såsom jag tänkt att jag
borde rädda dig

jag vet hur tapper du är
även när nätternas skuggor
blir långa

vi skulle sitta här i natten
och segla på en knallgul
månstråle
låta den ta oss med
mot morgonen


III

ofta vågar jag inte andas 
för jag vet att dom förgiftat
luften
den är tjock av nån gas
som fastnar i halsen

ibland önskar jag att jag
kunde tillverka mer tid
för jag har förlorat
ganska mycket
när jag hållit
andan här

tidsomloppet har brustit
och jag har inte kunnat stoppa
blödningen

IV

skymningsljuset är som
vackrast
just i skymningen
när solen färgar horisonten
röd ovan skogens rand


och jag går bortåt
vägen
hoppas jag ska möta dig där
bortom nästa krök

innan den långa färden

P. G 20200711