Arga argumentationer med Gud
Varför jag varför nu
bla bla du har hört den förut
Jag visste att jag skulle ut på Kattegatt
Du skulle ta hela min familj under tvåhundra dagar och en natt
Men att du tog henne med?
Och säger att jag är fast på sjön i minst nio månader till?
Jag vet jag vet jag vet vart jag måste simma
Du dumpade pappa där mitt hav möter Skagerrak
& han har fastnat i strömmen och dimman
Vi måste mötas vi måste lösa detta traumatrassel ihop
Knop för knop
Två föräldrar som inte känner varandra
för våra trauman fick oss att fly åt varsitt håll
Och vi tappade varsitt barn
när vi ramlade i varsitt hav
Och om vi inte möts nu
i den oförlåtliga grenen mellan två hav
så kommer vi drunkna ensamma

Den moderslösa mamman utan sitt barn
Är bara sitt vanliga värdelösa jag
För om hon själv är faran
hur fan ska någon annan än maran
styra hennes drömmar nu?
Finns ingen framtid bara förluster
Hur många månader mäktar hon trampa vatten i sträck?
Finns det något slut på hennes värsta skräck?
”Mitt barn mitt barn mitt älskade barn
Jag tappade dig jag tappade dig
kommer du någonsin åter till mig?”
Den moderlösa mamman utan sitt barn
skriker åt universum men istället kommer nordens gam
Vad är en bit drivved att hålla sig i
När rovfåglar cirkulerar bredvid
Arga argumentationer med Gud
Varför jag varför nu du har hört den förut
Gud tittar på mig besviket och slår mig med nio fingrar på min mage
Jag nickar och gråter
Gud tar tag i mina ögonlock och gråter nio år rakt in i mitt blodomlopp
Och jag skriker
Jag skriker
Jag skriker ett hål rakt igenom rumtiden
Svarta hål är det tyngsta som existerar i universum och gravitationen är olidlig tortyr
Jag skriker och Gud håller fast mig i handlederna samtidigt som jag sugs mot hålet
Jag skriker jag skriker det gör så jävla ont
jag tittar upp och ser Gud i ögonen och slutar skrika
Gud ler hemlighetsfullt, släpper ena av mina handleder och slår med nio fingrar mot mitt huvud, tar ett finger framför sin mun, blinkar till snabbt med höger öga
& sen släpper Gud taget

Och det Svarta Slukhålet av Sorg sög äntligen tag i mig
Tung som en mammut i en tjärpöl
Fast att jag flyter runt i rymden
Andas vakuum och omorganiserar molekyler för att inte bli radioaktiv
Hur bygger man något när ens tillgång är destruktiv
Allt man kan är isolering och raseri
och den sanne cynikerns perspektiv
I rymden kan ingen höra mig skrika
Men i rymden låter ingenting
Allt jag hör här är mig själv
Och jag duger ingenting till
Det här är inte vad jag vill
Det här är inte vad jag vill

Gud tittar förbi, ser mig flyta runt i rymden i fosterställning med händerna över mina öron
Försöker röra mig vid axeln men jag är för avstängd för att reagera för fast i min ekokammare
Gud öppnar milt min krampaktigt låsta hand, lägger en liten fickspegel där
Stänger handen med en lätt kyss
flyter sedan vidare ut i universum
I eoner och sekunder svävar jag vidare i rymden låst djupt inuti i mig själv

Jag vaknar till i Kattegatt igen
Ser fickspegeln i min hand ”vad fan ska jag med den?!
Den siste jag vill se nu är mig själv,
är det här din sjuka version av ett skämt?”
Arga argumentationer med Gud
Varför jag varför nu du har hört den förut
Gud himlar med ögonen och lämnar mig med mitt pubertala raseri
Ibland kan man inte få någon att titta ens om man pekar dit