Det är kväll och mörkret har lägrat sig utanför mitt köksfönster.
Jag sitter vid köksbordet med en stor mugg te och två riskakor,
då jag plötsligt minns vad jag drömde om som barn.

Jag var tio år och ville bli ortopedkirurg, så jag gick till biblioteket
och lånade alla böcker jag kunde hitta som behandlade detta ämne.
Det var stora tjocka tunga luntor med ett språk som var för de lärde.

Men jag älskade att läsa dem, trots att jag bara förstod en liten del
av det skrivna, men bilderna...oj va dem va spännande!
Muskler, senor skelettet celler och vävnader var spännande läsning,

men mest gillade jag benen och dess namn, halskotorna skallbenet,
bröstben, revben, strålbenet, lyser det undrade jag? Korsbenet, såg det
ut som ett kors i kyrkan? Rörben som var ihåliga, rann det något i dem?

Knäben, skenben, åker det något på dem? knäskål kul ord tyckte jag.
Människans skelett är uppbyggt av 206 ben, rörben, korta ben, och
platta ben, ja ni förstår nog min fascination över ämnet.

Jag kunde ligga och läsa till långt fram på småtimmarna och fantisera
om hur jag blev världens duktigaste ortopedkirurg, och jag somnade
ofta med ett leende på läpparna och en uppslagen bok på bröstet.

Men som vi alla vet så går inte alla våra drömmar i uppfyllelse,
livet kommer emellan med en massa måsten och tråkiga rutiner,
man växer upp får andra intressen och drömmarna faller i glömska.

Idag med facit i handen så förstår jag att det var en ödets vink till mig,
för i tidig ålder så utvecklade jag en kraftig artros i ALLA leder
i hela min kropp, och livet tog en annan vändning för mig.

Istället för att bli världens duktigaste ortopedkirurg, så blev jag
en regelbunden nyttjare av denna yrkesgrupp.
Jag har hittills gått igenom 9 operationer för att återställa,

och byta brosk i mina leder, har knäproteser i båda mina knän
och väntar nu på att få en knäprotes utbytt, och en ny höftled,
men tänk vilken nytta jag haft av mitt barndomsintresse,

jag känner det nästan som om jag är en av kirurgerna fast det är jag
som ligger på operationsbordet.Jag tror inte på ödet, men ibland
undrar jag om det inte kan ligga en viss liten sanning bakom?

Och med det mina vänner så slutar jag min berättelse,
temuggen är tom och kall, riskakorna uppätna och ögonlocken
börjar bli lite tunga, dags att göra natt och drömma nya drömmar!