De är när du kommer hem till din egna lilla vrå du förstår att de är dig själv du inte tål
du har varit din pappas skam och din mammas vänstra missbrukshand

De är när de är tyst du förstår att allt du någonsin gjort är att leva för andra
Vart andras låga
Men vad har du fått tillbaka
Jo inget mer än dina egna tårar
Du har levt för dom andra medans
Du levt i mörker och kyla
Där ingen kan komma dig åt
Du har skal på skal
Där ingen någonsin dig tar

Barigjär efter barigjär har du byggt upp för att du inte ska falla isär
Men de är enbart dig själv du skadar
För de är dig själv du drar isär
Utan vetskap att du aldrig haft dig själv kär
Börja med att se dig själv
Sen kan du traska dig upp igen