Skalbaggen lösgör sig från trafiken
I morgonrusningen på Essingeleden
Det är min Volvo och jag sitter i den
Vårt linjära hem smeker Bottenviken

Pendlargyttjan hejdar först vår seglats
Men strax efter Arlanda glesnar flödet
Jag lämnar mig helt åt motorvägsödet
Kör två timmar, viker av till en rastplats

Tallarna tar faderligt E4:ans dån
Dämpar ljuden så att jag också hör
Fåglarna som sjunger om fjärran länder

Så: Det här är den planet vi får till lån
Lutad mot en polsk lastbil, dess chaufför
Som nyvaken borstar sina tänder
 
Ibland väcker min fossilbil förundran
Jag säger: Jag behöver (tyvärr) min bil
På sommaren för att få känna mig fri 
Bo i den som Diogenes i tunnan

Som Cicero på flykt längs mitträcket
Och hög på omkörningsadrenalin
När landet öppnar sig som ett smyckeskrin
Vem kan hävda att det inte är vackert

Visst, ibland under motorn ser jag droppar
Kondens från AC:n som på sikt kan bli rost
En bil är trots allt en förbrukningsvara

Men likaså är ju människors kroppar
Och bilen är en förlorad rymdfarkost
Omöjlig att vända, som Aniara