De svartögda barnen och de själar som aldrig ger upp
De svartögda barnen har vaknat
De sträcker ut sina eggade fingrar
Greppar om tomhet, om ovisshet, om glömska
De vet precis hur det känns när solen går upp
För själar som förträngt dess existens
Och som ej kan le när de återfår vetskapen
De vet precis hur det känns när känslan återvänder
För själar som levt i en bottenlös avgrund av apati
Och som kvävs när regnbågsvågen anländer
De vet precis hur det känns när bekanta ansikten framträder
För själar som accepterat en evighet av ensamhet
Och som inte kan förstå att det finns godhet och närhet
Men när de svartögda barnen somnar
Och drar tillbaka sina eggade fingrar
Då tänds ett litet ljus, om än bortglömt och ärrat
Som gör att dessa själar
Ger livet ännu en chans.
Loopen loopar. Barnen återvänder alltid. Men ljuset förblir aldrig släckt. Själarna fortsätter andas. Även om man hör. Att de andats ett pack cigg om dan.