Sömnlös.
Jag är inte min diagnos, det är mer som om den satt intill sjukhusbritsen på mödravårdscentralen den där tidiga vårdagen för trettiotvå år sedan. När mamma fick upp mig, sådär inomkroppsvarm, mot sin bröstkorg - då stod diagnosen nyfiket i bakgrunden. Kikade över någons axel. Exalterad. Sen när det blev tyst i salen, när läkarstaben tofflade ut ur rummet, då klev diagnosen fram till mig. Kanske log, med värme. "Välkommen till livet du lilla, du ska bli så stark och jag är alltid intill dig". Sen stod diagnosen där. Droppade några pärlor av transparent vätska i sin näve, gnodde omsorgsfullt in den mellan fingrarna, ned i varje linje i sina handflator. Sen fäste diagnosen blicken på mig. Tog ett djupt andetag. Sen fattade den tag om min lilla, mjuka, sköra hand. En liten näve inuti i annan hand. Sen torkade dropparna. Limmet. Vi satt ihop.

Likt en kontemporär dans. Där två själar drar varandra till kanten av en scen, för att hastigt bli tillbakaknuffad. In i famnen, ut ur famnen, ned mot golvet, upp mot taket. Så har dagarna varit sedan dess. Den där vårdagen som ändrade några människors liv. Förgyllde, förstärkte, förändrade. Jag har dansat med diagnosen – som varit transparent likt limmet. Som varit i vägen på alla sätt utan att man kan forcera den åt sidan. Utan att man kan be om andrum. För man vet inte vad det är som tar så stor plats och vad som väger så tungt att hålla i handen.

Det är så många nätter då månen intar sitt skift som jag legat sömnlös. Tusen funderingar utan några mål eller slutdestinationer. Så många frågor och funderingar som bara stökar runt. Ibland, mycket sällan, finner jag reson i tankefloderna. Guldklimpar på bottnen av en fors. De senaste dygnen har jag sovit mer än vanligt. Varit tröttare än resonligt. Varit vaken fler timmar än månen. Men någonstans fann jag en röd tråd. Kanske har den legat där länge. Men jag vet ju hur det är – ska städs och ställa någonting på sin plats, så får Diagnosen syn på någonting annat och ropar förtjust ”Men Hannah, kolla där, tänka sig att den hamnat där. Är det inte lika bra att du plockar upp den också innan du glömmer?”. Så blir jag ryckt i armen och ropad i örat. Tänker att ”Ja, förtusan du kan ju inte ha fel. Du har ju hängt med mig hela livet och något klokt säger du förmodligen, bäst jag gör som du säger". Så händer det ofta. Därför är det inte otroligt om jag passerat den röda tråden vid tillfällen. Men att Diagnosen kanske har varit upptagen med att gasta ut sin uppspelthet just då, så att jag blir disträ och passerar utan närmre nyfikenhet eller eftertanke.


Men för ett par dagar sedan såg jag upp den röda tråden. Den låg som ringlandes över en stor sten, mitt i en regnfuktig skog. Lite nedsjunken i mossa. Jag vände blicken, fick syn på den, tråden. Så jag gick fram till den mosstäckta stenen, nöp tag om den smala tråden. Mellan tumme och pekfinger. Rullade den mellan fingrarna. Den var fuktig, hal. Likt en lång blodådra. Den ena änden ledde ut från skogen, tillbaka till hemmet, vardagen – den andra ledde djupare in i skogen. Jag ska inte ljuga. Första gången lade jag försiktigt ned tråden, tillbaka på sin plats, i spåret den lämnat efter sig i grönskan. Men sen slutade det med att jag hittade tråden flera sömnlösa nätter i rad. På samma sten. I samma dunge. Den sista gången sa Diagnosen åt mig; ”Jag vet att förändring är svårt. Men vad skulle egentligen hända om vi följer den andra änden av tråden? Eller nej, lyssna inte på mig förresten. Vi går hem". Så ryckte det i armen.


Jag drog ett djupt andetag. Såg ned på mossan. Tråden. Hakan upp. Vred blicken mot Diagnosen. Den har börjat att få konturer. Vaga. Som kanten på ett glas eller ytan på en vattendroppe. Jag lade huvudet på sned. Kisade. Synade. Ett djupt andetag till. ”Jag behöver ingen baksätesförare. Håll mig i handen som om du menar det och följ mig som du alltid gör. Men snälla sluta svänga höger när jag vill till vänster. Sluta knuffa mig till alla kanter, sluta hålla fast när jag vill komma loss. Sluta vara smittosam när jag kämpar för att tillfriskna. Sluta bromsa när jag har medvind, och upphör att högläsa tidtabellen när jag står på tågspåret och inväntar x2000. Då, om någonsin, bör du knuffa, putta och rycka mig hemåt.”
Tog ett steg djupare in i skogen. Följde den röda tråden. Den slingrade sig runt och mellan några högt växande träd. Lekte mellan några grenar, dinglade från ett blåbärsris. Slutade upp intill ett vägskäl. På andra sidan vägen mer skog. Mitt på vägen låg någonting på asfalten. Jag närmade mig, sakta. Diagnosen hade varit tyst sedan vi lämnade stenen. Förmodligen smärtade det någonstans i det glasklara, i solarplexusregionen. Jag nådde vägkanten, satte en fot på den skrovliga marken. Tog ett steg. Mitt på vägen låg föremålet. Ett litet anteckningsblock. Upp och nedvänt. Jag hukade mig ned. Fattade tag om kompendiet. Vända på det. Öppnade upp omslaget. Randiga blad. Stora, fetstilta bokstäver.


”Hej! Jag är framtiden. Håll fast, eller släpp, du väljer.” Jag höjde ögonbrynen. Vad är det för jäkla skit egentligen, tänkte jag. Skulle lägga tillbaka blocket mot asfalten när jag såg något skirt lysa igenom bladet, från andra sidan. Mer bokstäver. Nyfikenheten tog över. Det var ord. Tankar. Formuleringar. Drömmar. Jag kände igen de flesta. Som om jag skrivit dom själv och släppt blocket när Diagnosen ropat att vi hittat något annat mer intressant, så att jag förlagt det. Men nu låg det i min hand. Någon form av… framtidstro. Eller nyfikenhet. Lust. Kreativitet. Driftighet. Drömmar. En prick på listan var studier. En annan prick var yoga.


Jag ställde mig upp, slöt omslaget om pappren. Kilade in blocket under armen. Vände blicken mot Diagnosen. Tystnad. De skira konturerna blänkte. Plötsligt kändes det som en arm lades om mina axlar, efterföljt av en lättad suck. Jag föreställde mig att Diagnosen tänkte ”Jag följer dig var du än går, min vän. Bra jobbat". Så jag log medan ögonen fuktades av några tårar. Sen vände vi oss om, jag och diagnosen, som för var dag blir allt mindre diffus, för mig. En diagnos som sitter som klistrad om min ena näve. Som knuffar mig i dansen, som rycker när jag inte lyssnar, som ger mig rastlöshet när jag längtar efter ro.


Jag är inte min diagnos. Ibland behöver jag yttra det. Att den är som en främling och en tvilling på samma gång. Att det är tungt att gå framåt, att det är svårt att se klart från gång till gång. Men ibland är det diagnosen som drar mig rätt. Ibland styr den oss vilse och skänker mig enorm vånda. Men även på villovägar finns livet. Om inte till och med lite extra där. Så nu tänker jag styra vidare lite på villospåret. Studier. Kan bli kul. Kan bli… annat. Men håll i dig nu Diagnosen, för nu kör vi!