Vägen genom skogen mellan Ljugarn och Lau har funnits sedan urminnes tid. Nu skulle den asfalteras. Byns centrala placering gjorde att beslutet skulle tas på en kommunalstämma i Garda bygdegård, även om Garde inte längre var en egen kommun utan sammanslagen med flera andra.
    Frågan tycktes vara enkel: vägen skulle få en jämn och fin asfaltbeläggning. Men hos somliga väckte den ont blod. Turister skulle svärma fram på vägen och många fornminneslystna skulle bege sig in i skogen till Digerråjr, det stora röset med det gömda guldet.
    Man beslöt att skicka en liten plutt till mötet i hopp om att han någotsånär skulle smälta in. Han var ännu inte riktigt fullvuxen men fick nu på sig ett par trånga byxor, som stramade över baken. Och därtill en tjock tröja och en stor mössa, som mor hade stickat och som dolde öronen.
    På kommunalstämman hade varje kommuninvånare rätt att närvara, även om det var kommunstyrelsen som beslutade.
    Men den här gigantiska, fula varelsen var det ingen som kände igen. Med möda förmådde man honom att sätta sig; hans bak upptog mer än två stolar och de tjocka benen var ihopvikta. Och trots tillsägelser tog han inte av sig mössan. När man frågade efter hans namn, lät han bara höra ett grymtande.
    Först talade styrelseordföranden, länspolischefen och representanten för det gotländska vägverket länge och väl om hur bra det var att vägnätet förbättrades, hur det förde människor samman såväl i vardagen som till helgen.
    Sedan fick vem som helst yttra sig, innan beslutet skulle fattas.
    Både kyrkoherden och skolläraren i Garda fyllde på med mera vältalighet – de ville väl också göra sig viktiga. Men så grymtade den okände besökaren till och vevade med en stor, ullbeklädd arm – tanken att han var jätte, troll eller bådadera var oundviklig. Han fick ordet.
    Med stor svårighet och mörk, skrovlig röst pressade han fram två ord: ”Aschfalt – döiden!” Han upprepade dem – ”Aschfalt – döiden! Aschfalt – döiden!” – och för varje gång lät de allt kusligare.
    Styrelseordföranden bad honom förtydliga sig. Men det kom bara ett par nya grymtningar och vilda blickar åt alla håll.
    Ordföranden tog sedan till det ovanliga förfarandet att låta de icke röstberättigade lämna lokalen, innan beslutet skulle fattas. Före detta möte hade alla tagit för givet att det skulle bli enhälligt positivt. Men nu blev det en spänd väntan på grusplanen utanför bygdegården.
    När beslutet kunde meddelas, hade ”jättetrollet” för länge sedan lufsat iväg söderut och försvunnit in i den högväxta Råjrskogen.

Varför den där vägen genom skogen inte blev asfalterad förrän långt senare, 1993, är det inte så många som vet.
    Protokollet från kommunalstämman innehåller bara en kort redovisning av röstandet och beslutet. Där står inget om den ”retorik” – ”diskussion” vore väl ett ännu felaktigare ord – som föregick beslutet.
    Folk i Garda vill framstå som sansade och normala. Men nog har man ett och annat att berätta om på kvällarna.