Visst förstod hon att hon inte var en av dem. Hon var ju så ynkligt liten. Men vem hon var kunde hon inte begripa.
    Hon hade lärt sig deras språk och kunde använda det, även om hon inte fick fram de rätta dova ljuden. Av Farfar, den mest talföre som gärna berättade, fick hon veta att hon hade blivit funnen i en snödriva ”en gång”. Hon gissade att det var tio vintrar sedan. De hade ord för att räkna men använde ogärna förmågan. Hon däremot var förtjust i räkneorden.
    De var roade av att hon så lätt kunde pilla fram frukterna ur de sjok med grenar som de rev ner från träden. Hon kunde till och med plocka de goda svarta bubbelbären från buskarna utan att få några taggar i sig. Och så flinkt hon rensade bort skalen från nötkrossrännorna, även om hon naturligtvis inte orkade använda den stora platta stenen.
    Men ännu lustigare var att hon kunde hoppa. De kunde kasta gigantiska stenar och rycka upp stora träd, men deras tunga kroppar kunde inte lätta från marken. De kallade henne Läupä, ett ord som de också använde om de små bruna djuren med borstiga svansar, som pilade runt i träden.
    Det var faktiskt så att det kom besökare från skogarna i norr och väster, besökare som satt och såg på när hon skuttade över stenar och stockar. De skrattade så att marken skakade.
    Men allt var inte lek och lättsamhet. Ibland märkte hon att Farfar tystnade, när han berättade om de små och upptäckte att hon hade kommit dit och lyssnade.
    Hon hade nu nått den åldern då man börjar grubbla. Så hon måste fråga om de små. Och Farfar tyckte att hon kunde få höra:
    Först hade de tyckt att de små var gulliga, ungefär som hon var. Men så…
    –De små är rädda för alla som är större än de själva. Och de är trollkunniga. De har elaka ögon och eld i händerna. Eld som de kan kasta på andra. Av ett sådant släkte är du. De kommer att utrota oss – och så småningom ock sig själva.
    Hon hörde på med stora ögon. Hennes röst darrade lite, när hon viskade:
    –Nej, någon sådan är jag inte.