Det måste vara första gången
i mitt liv jag känner så här...
Total tomhet...

                    Inget speciell smärta precis...

Bara   -    tomhet

Jag är inte kär i någon!!!

Sen jag var en liten prinsessa
men röda silkesband inbundna i mitt hår...
har jag burit kärlek inom mig...

Den har följt efter mig - alltid!

Som en diamant som har slipats under åren
med olika förälskelser...

Saknar jag det?
                        Både och...

             "det är tungt att bära en Koh i Noor"
       och det finns en massa tjuvar som vill äga den!

Men nu har jag huttat iväg den... (på tiden!)
Det var väl besvikelsen som gjorde
att jag slängde den tillslut...

Ville inte ha en skatt som var så dyrbar
att alla världens sjörövare
började segla runt omkring mig...

Men det känns ändå konstigt...

Att kärlek...

         av alla dessa år...

            och alla dessa Män...

Är nu borta - helt borta!

Det måste vara den optimala friheten jag känner nu!

(fast...
jag
känner
mig
som
en

zombie!)