Inne i buss ett hundra sextiofem,
vid den tid man brukar åka hem
satt en vanlig kvinna.
Blickar ut genom fönstret.
I gången mellan stolarna han står.
Fånga hans blick innan han går.
Skulle hon hinna?
Få kontakt. Bryta mönstret.

Han ser henne i ögonvrån.
Om att inget visa är han mån.
Studerar naturen.
Bild i fönsterspegel.
Träden passerar utanför.
Hennes gestalt är så skör.
Riva muren ?
Lägga allt i en degel.

Snart framme vid sitt sista stopp.
Han tittar ner och han tittar opp.
Svårt att blicken fästa.
Blickar från sida till sida.
Dörrarna öppnas och han kliver ner.
I ögats vrå syns inget mer.
Så blir det för det mesta
då han till verket vill skrida.

Nästa dag är han där igen
hennes helt platoniske vän.
Skulle hon våga?
Ta ett steg för att nå sitt mål.
Hon vill så gärna ta klivet.
Slippa gå själv genom livet.
Början till en flämtande låga,
ett blivande flammande bål.

I hennes ögon ett leende han ser.
Av detta han vill ha mer.
Hur skall han göra?
Vänta och tiden bida?
Han står där och samlar sitt mod.
Hennes läppar är röda som blod.
Vad vill hon höra?
Varför måste man lida?

Veckorna går i buss hundra sextiofem
vid den tid man brukar åka hem.
Ingen kvinna.
Sätet hon brukat är tomt.
I gången mellan stolarna han står.
Av det han söker finns intet spår.
Tiden rinna.
Hon kommer nog åter han hoppas fromt.

Bussen fortsätter att gå,
folk går av och folk går på.
Månader går.
Hon ej mera ler.
Ingen längre i gångens mitt.
Var och en har nu gått till sitt.
I själen ett sår.
Se’n blev det inget mer.

Ljud och bild: https://youtu.be/HrT3dBDR7pc