Som skribent... ( om läsaren ursäktar uttrycket )... kan man välja att sluta just när Världen är som vackrast, återstår att se om ödet har samma goda smak...
Gloria
Så vi dansade som tranorna om våren
Som om olust var nånting vi aldrig flytt
Och vi älskade helt obemärkt av åren
Vi var unga för en natt där allt var nytt
Inga gränser fanns vi ej kunde forcera
Inga murar med sitt mål att spärra in
Blott två anslag ständigt redo att agera
För en tvåsamhet att nämna just som sin
Så förbländande var glansen ur din skönhet
Och du sa att jag var nåt du aldrig mött
Kanske växelvisa skärvor ur en skörhet
Där en hårdhet la förband om något sprött
Månen tronade i fruset ljus och styrka
Vågorna vid stranden slogs till ro
Jag såg en nyuppstigen stjärna värd att dyrka
En pliktad diktare som återfick sin tro
Vissa nätter givs av avsikt att förtrolla
Ja, jag kysste dig där du somnat i min säng
Vissa känslor vill man osvikligt behålla
Just där kärleken slår an en orörd sträng
Jag ville skriva några rader till din hyllning
Om din Gloria som gripen ur en dröm
Men i en diktares romantiska beskyllning
Tumlas orden i en oreglerad ström
Jag skulle ge dig allt ja' har och allt du saknar
Mot att ödet gav en giltig garanti
Att kärleken finns kvar var dag vi vaknar
Och att du och jag för alltid ska va vi
En sista vers ur det sköra lyckoruset
En sista slatt av känslans klara vin
Ja, jag kysste dig godnatt i morgonljuset
Av en kärlek rakt igenom genuin