Det är som att genomföra ett marathon.
Fast ingen har anmält sig frivilligt.
Var och en genomför loppet på sitt sätt.
Jag vill inte gärna stanna och känna efter
hur trött jag är på eländet.
Då skulle jag bara vara rädd
för att jag inte har nån ork eller motivation
att komma igång och kämpa igen.
Jag ser hur några hänger med huvet.
Jag ser hur några ligger utslagna.
Skrikandes av en slags kramp.
Omplåstrandes sin öppet blödande själ.
Tålamodet prövas till bristningsgränsen.
En del spyr i masken.
Andra kan inte andas utan hjälp.
Många tappar andan helt och hållet.
Någon kryper fram och häver sig,
som genom ett under, upp igen.
En del är värre än jag.
De susar bara förbi.
Låtsas vara intresserade av vanliga saker.
De är de räddaste.
De törs inte känna efter utan chansar
på att allt snart ska vara över.
Jag tror chansningen
kommer att gå hem.
Det brukar sluta så.
Jag borrar ner huvet
och fortsätter lufsa.
Jag tror vi har nått högsta punkten.
Nu bär det utför.
Vi är snart i mål.
Snart är drömmen över
och när vi slutligen dör
dör vi som förut.