När språkets smulor skräpar på assietten
och tanken möglar i min huvudskål,
när dikten saknar mening eller mål,
då flyr jag alltid till min vän, sonetten.

Den står för reningen och tanketvätten
och näring under skallens tjocka svål.
Den fyller hjärnans många tomma hål
och spolar ner allt strunt i toaletten.

Den kompletterar också känslans magra kål,
för husmanskostens tröst är efterrätten
och diktens kropp är mer än bara bål.

Det fordras wienerbröd till kaffeskvätten!
Sonetten ger mig alltid det jag tål
tills urverket skall stanna i boetten.