Först flög vi med tidlösa vingar
in i drömmarna och bortom dem.
Och när sanningarna kom
och förskräckte oss alla,
var vi tvungna att stå eller falla.

Jag gick på äggskal,
på rakknivens kant,
jag föll ned i livet
på sanningens mark.

Han går på äggskal,
han går på rakknivens kant,
livet på ena sidan,
döden på den andra.

Vi är födda i luften
med tidlösa vingar,
gravitation ger utrymme och tid
och ändå fortfarande
är det vad som är uppåt
som måste komma ned.

Må landningen vara mild,
som ett lejons vrål när det
kommer till bergstoppen
och meddelar sig själv.

Må den vakna,
som den första
sommarsoluppgången
som brinner in i dagen.

Må den omfamna
de sammanflätade vinrankorna
i sin racing uppåt mot solen
för att samla allt ljus.