Körsbärsträden blommar
Färgar min värld rosa
Men tomheten är kvar i bröstet
Solen bränner i ryggen
Men ensamheten bränner ännu i själen
En känsla jag har lärt mig att acceptera
Den följer mig vart jag än går

Jag kan inte avgöra om
Det är en längtan eller saknad
En konstant påminnelse att inte bli för bekväm
Jag har så många gånger trott
Att jag hittat vad jag sökt
Men blivit besviken av mina egna förhoppningar varje gång

Jag är utgrävd och kvar finns bara ett skal av den jag en gång var
Jag vill vara omfamnad
Och ge dig mitt allt
Men jag är rädd att om du rör mig
Faller jag till bitar
Kvar vid dina fötter ligger blott körsbärsblommor
Vinden blåser förbi
Smeker dina nu tomma armar och drar med sig allt som en gång var jag
Framför dina fötter ligger endast mitt krossade hjärta
Kanske sparar du bitarna och syr ihop dem igen
Kanske lägger du mitt lilla hjärta i en ask och kysser det godnatt var kväll