Vi fortsätter leva i en tid där i stort sett allt
som har med sex och kärlek att göra
är tillåtet och ok.

Men är det bra ?

"Allt är möjligt nu för jag känner mig så mycket rikare som människa" säger en röst på nätet.

Att byta ut.

Mina upplevelser och gemensamma minnen med dig.

Kan jag lägga dem åt sidan för att börja samla på nya med en annan ?

Är detta öht möjligt ?

Vad är det jag gör i det ögonblick jag väljer bort någon ?

Hur kunde jag ta så fel ?

Vet jag inte vem jag är ?

Är polyamori och andra relationstyper egentligen en ständig, evig, undran över
min egen identitet och varför är det så ?

Min kompis förlorade sin pappa i tidiga år. Han började hascha i sin bedrövelse medan mamman grät och lovade att hon kommer aldrig att kunna älska en annan så hon valde att leva ensam resten av livet.

På den tiden tyckte många hon var sträng mot sig själv.

Var hon det eller var hon sann ?

Är det inte så att det vi en gång svor på att göra, kanske i kyrkan, idag ses som blahablaha och att "vi människor har så många behov...."

Kanske för många ?

Hur lever vi våra liv och handlar allt om att uppfylla behov ? Hinner vi känna nånting då, så där på riktigt, vad det innebär att finnas till ?

Som människa ?

Som apa utan svans ?

Hahahahahaha...........................