En dag för tusen och åter tusen år blev allt kaos. Ett ras utan dess like. Insidan slets ut och smetades våldsamt och skoningslöst in på hela min kropp. Aldrig sedan dess har världen kommit i balans. Aldrig sedan dess har solen harmoniskt lyst på gröna ängar och aldrig har ängens gröna lunga sakta höjts och sänkts i sövande andetag.

Kroken som slet ut insidan var rostig och verklig. Hård, konkret. Skoningslös. Inlindad i nuets kalla, nakna linda.

Jag känner inte igen mig själv i spegeln. Vem är det jag ser? En främling vars enda hopp är att stundtals blunda för att se verkligheten. Jag hatar den och kan inte relatera till den. Kan inte famna det kalla. det glider undan mig som en dimma. Och jag kan inte se igenom den.

Behöver jag komma ut? Kommer jag det. Kan man finna ett hem i dimman. En ombonad varm känsla. Ett hopp av kärlek. Utan kärlek inget hopp. Eller. Inget hopp utan att se kärleken. För den finns. Jag har utvecklat en färgblindhet som bara gör att jag inte kan känna kärleken. Anar den. smygande i hörnen. Onåbar. Övernaturlig. Jag skriker på den att visa sig. Din djävel. Kom tillbaka. Jag hatar dig och älskar dig. Jag vill aldrig se dig mer. Jag sparkar och fäktar för att försvara mig mot din hänsynslösa godhet.

Om kärleken vinner. Vad finns då kvar? Rädsla för att finna ut vem som står i spegelvärlden. Kärlek till spegelbilden. Är det möjligt? Kanske. Om den slutar sparka och fäkta så. Om den låter sig omfamnas. Slutas upp av sitt verkliga jag. I en symbios. Av. andning. Stillhet. Förtröstan.