Min soffa och jag, vi är tu som är ett
sju ishockey-VM tillsammans vi sett
som klistrade här framför rutan
Min soffa och jag känns så fullständigt rätt
hos henne all VM-förlust väger lätt
vad gjorde jag henne förutan?

Till soffan dit går jag och finner min tröst
hos henne är vår när där ute är höst
ja här kan jag lättjefullt jäsa
Hon håller min rygg, jag blir varm i mitt bröst
jag viskar till henne med allvarsam röst
den dikt som just här står att läsa

En dikt som besjunger den välbyggda mö
som aldrig känns hård eller säger adjö
ty soffan just ingenting kräver
I soffan ska musorna väcka det frö
som blir till en dikt som sen aldrig ska dö
och tidsrymder aldrig förkväver

För vem kan väl ana vad framtiden har
vem vet vad från nuet som sen lever kvar
och vad som glöms bort eller slösas,
och vad som ska klinga i eviga dar,
vem vet väl om dikten från soffan ger svar
när framtidens gåtor ska lösas

Men skuggor av tvivel tycks sänka sig ner
säg älskar hon mig? vill hon alls se mig mer?
en missriktad undran kan tyckas
Ty soffan bekymrar det ej vad som sker,
vems rumpa som nalkas, vad framtiden ger,
och vem som i VM ska lyckas

Men frågor om kärlek likt dem jag nyss nämnt,
de brinner inom mig, här osar snart bränt
ja kärlek är trånad och plåga
Kan tiden väl läka vad vånda jag känt
så dörren till hoppet kan lämnas på glänt
till kärlekens flammande låga?

Ja tiden förflyter, det vet jag är sant,
och ungmön till soffa ska en dag bli tant,
nog skäl för en dyr renovering
Men just nu idag där hon står elegant,
stabil och orubblig, var dag likadant,
förlåter hon all projicering