Vi tror inte på varandra,
vi slår igen våra fällor.
Osäkra på vilken sida
som är in eller ut,
bara låsen är på.
Mina skäl och dina skäl
mellan min varelse och din.

Så länge det tar mina händer
att skrubba dessa väggar,
eller världen, för ett annat par
att bo och trivas mellan dem
så är det okej, allt slit till trots,
de kommer inte att bli dina.

Jag letar efter en rar sångfågel,
det kommer inte att vara någon
ettrig skata eller hackig papegoja.
Såvida den inte kan se
mina nävar dölja mina fällor
och lämna dem fördolda.

Men låt mig du bara vara,
låt mig sjunga och prisa Gud,
upplyfta mina händer.
Jag vill ha dem tomma,
men bänder dem aldrig
bort från deras rötter.