slagen som haglade
jag hör dem än
hennes rop
- snälla, snälla - inte mer!
dova stönanden
tysta flämtningar
knytnävar, örfilar
hårt mot mjukt
jag har hört hur våld låter
hans skrik och hot
grannarna som inte bankade i väggarna
som inte kom och räddade oss
inte ville se
inte låtsades om familjen på våning tre
nästa morgon
mamma vid frukostbordet
med spräckt läpp
blåklockor istället för ögonskugga
det var dessa dagar hon sminkade över spåren
hon trollade där framför badrumsspegeln
ren magi
och vi barn kunde låtsas att allt var som vanligt
att natten inte hade hänt
det var så många nätter nu
mörka svarta onda
pappa butter och tvär men ändå lismande
skulle göra allt bra igen
charaden tog vid i detsamma familjen klev ur porten
hälsade på grannar som snabbt skyndade förbi
mamma, pappa, barn
ett inferno, ständiga slag som pågick utan slut
idag erbjöd psykologen mig trauma-behandling
tydligen jämförs att växa upp i ett våldsamt hem
med att befinna sig i krig
det blir skador som härjar kvar
i mardrömmar om natten
i syner mitt på blanka dagen
och jag hör hur han slår henne
om och om igen
jag ser våldsamma sekvenser
bilder som fastnat på näthinnan
jag känner rädslan inuti
hur hjärtat börjar slå snabbare
det har inte slutat än
inte för mig