Utanför stugknuten står min blåvita 5växlade sportcykel. En svart cykelhjälm hänger på ena styret. Känner hur den svala västanvinden leker lite lätt med min lugg. Ryggsäcken ligger lutad mot den grova betongtrappan. Fjällräven. Har varit med om mycket, både sedan ungdomsåren med scouterna, som under den här resan runt i landet. Matbristens Narva, Nattcyklingen mot estniska gränsen nära Petseri, promenaderna i Tartu, övernattningen i höladan på Saaremaa och nu utanför Maria Murmans gula stuga i Söderby.

Tar några steg fram och möter henne, den här gången, ute på gården. Står och sköljer rent lite tvätt som hon börjat hänga upp för tork. Får ett igenkännbart leende när hon, med en känsla av att någon rör sig närmare, vänder sig om. Kan inte vara enda svensk som kommer på besök till Ormsö dessa dagar. Landet är nu fritt. Nyheterna om det ”okända” grannlandet har börjat synas i allt fler svenska medier. Presenterar mig. Jovisst minns hon besöket vintern 1989 då jag kom med en vän från Tallinn. Ännu var landet då i ryssarnas händer. Soldater i huvudstaden. Beväpnade posteringar i varje större gatukorsning. Mörkgröna militärfordon överallt.

Sitter och väntar på bänken bredvid henne, medan hon vrider ur tvätten. Stiger sedan, som tre år tidigare, med böjd rygg över tröskeln in i stugans förrum. Slå hjässan i den låga takstocken, en kraftig ohyvlad bjälke. Hände inte vid första besöket. Kanske för att jag då inte kom ensam. Samma lukt av fuktigt trä. Hennes vackert snidade brudkista. Det stort bastanta bordet i mitten. Lien på väggen. Allt är som vanligt. Hon går in i det inre rummet, fram till den svarta vedspisen, och sätter på kaffe utan att fråga. Man behöver nog en tår efter några timmars arbete på gården, särskilt i hennes allt högre ålder.

Över en kopp pratade vi mycket om Ormsö idag, min cykeltur, mitt intresse av landet och mitt liv i Stockholm idag. Maria säger inte mycket. Ser att hon rör lite på mungipan, inte för något hon minns utan snarare av de lättare plågor hon idag allt mer känner av. Berättar om livet på tomten med allt som inte kan göras ogjort. Odlar lite. Hugger sin egen ved, fast grannen ibland kommer över för att hjälpa. Försöker hålla gräsplanen i något så när gott skick. Och vadå diskmaskin.

Dagarna kommer och går. Hon har lite problem med närmaste grannens hund, sin ledvärk och, säger hon som det skulle bli vid varje senare besök, att hon nog inte har lång tid kvar att leva. Blir nog den sista vintern. Känner sig allt tröttare. Ensamhet tär under de långa ensamma stunderna i stugan sedan maken och sonen gått bort. Så fick jag äntligen en längre stund med henne när hon berättade om vad som hände våren 1944.

Båten från Sverige var på väg in mot Sviby brygga. Skymtades vid horisonten. Hon var inte ensam. Många stod där med sina väskor. Tystnad. Tomma blickar. Minnen från barndom och de som inte längre fanns i livet. Gårdarna övergivna. Ingen väg tillbaka. Vattnet slog mot stenarna, som de alltid har gjort. Tiden stod still och ändå inte. Ryktet sa att sovjetiska fartyg låg utanför Paldiski, den större hamnstaden på fastlandet norr om ön. Ett kylslaget duggregn la sig över de som väntade. Tyskarna var på väg att förlora kriget. Ryssarna hade redan denna krigsvår ´44 återigen gått över gränsen vid Narva och söder om Peipsi järv.

Några år innan kom de första gången. Marias man hämtades av någon oklar anledning. Första tiden med ryssarna var ohygglig. Många försvann. Sibirien. Eller ett nackskott. Estlands svenskar var livrädda. Många män hade gått ut i skogen som gerillasoldater. De kallades Skogsbröderna.

Blåste kyligt där hon satt på sin brudkista och väntade. Båten närmade sig bryggan. Den var bara några meter lång och rätt smal. Några småskutor låg och guppade med varsin tamp surrad runt bryggans pålar. Var fanns hennes älskade? Oron gnagde. Vem väntar på honom när han återvänder? I sista ögonblick fick hon hjälp med sin koffert hemåt. Kunde inte lämna honom. Han var skogshuggare från Ormsö. Det var allt jag fick veta när jag satt framför henne medan cittrans toner försvann.

Innan det är dags att rulla vidare innan mörkret ber jag henne att ännu en gång spela sin visa om den röda lilla stugan. Samma som jag för första gången fick höra av henne tre år tidigare. Medan cittrans toner sakta klingade ut tänkte jag mycket på hennes liv med sin man efter återkomsten. Den broderade duken ligger nu över instrumentet när jag lämnar Maria på trappan med löfte om att snart komma tillbaka.

Kränger ryggsäcken på ryggen. Lyfter upp cykeln och trampar iväg medan gruset rasslar under däcken. Ser hennes ansikte framför mig. Det varma, något trötta, leendet. Smaken av hennes kokkaffe. Och doften av sommargräset som letar sig in i min näsa. Svårt att hålla balansen bland jordgropar och grästuvor. Den smala vägen mot hamnen och huvudorten Hullo är lättare. Knastrar under däcken. Drar upp lite damm i svängarna. Har fått löfte av Arvo Kuusk, öns hamnkapten, att övernatta i samma stuga som vintern 1989. Minns hur jag då huttrade hela natten när glöden i kökets kamin hade slocknat.