Vem får dig att röra på armar och ben
där ute på livets scen
vem ser och berör dig
vem är det som för dig
som är regissör
som ser och som hör?

Du arme som tror armarna är dina egna
när aningar styr även ock´ de förtegna
så mycket du vill, ja du vill höra till
vara omdömesgill
och chefen ville du göra nöjd
en klapp på axeln gav bästa fröjd
när du trots skummande ilska
slutat att trilska.

Och mitt i stadens vimmel
mamma och pappa blickar ner från sin himmel
drar i tråden till ditt innersta
ditt allra innerligaste
berömmer och gormar
styr, leder och formar
det liv som du lever i
även om du trodde du var fri.