Snälla inte mer. Inte igen. Inte nu. Kunde han inte låta henne åtminstone andas ut innan nästa rond? Låta henne få skölja av sig blodet, det som kletade vid hårfästet där huden spruckit upp efter att han skallat henne. Det gjorde ont när hon drog efter andan. Det smärtade att försöka resa sig upp från vardagsrumsgolvet där hon hamnat under honom, under alla hans slag, örfilar och knytnävar. Hon hade så ont i magen. Det ömmade och när hon drog upp blusen som hängde som sorgliga trasiga gardiner i ett ödehus såg hon blåmärken breda ut sig. Det såg ut som små rödlila blommor men det var allt annat än blommor. Det var så här blommorna såg ut numera från honom. Inte som i början när det var överdådiga långskaftade röda rosor som han skickade till hennes jobb. Alltid till jobbet för att han ville att det skulle märkas att hon var tagen, spoken for. Av honom. Redan då var han svartsjuk men hon tyckte att det var gulligt. Hon kunde inte ana då att det var allt annat än gulligt. Att det var små subtila  signaler att något inte stod rätt till med honom och att det han visade då var annat än kärlek. Det hade mer med äganderätt att göra. Hur man nu kan äga en annan människa. Varje människa äger väl sig själv? Nej, inte hon. Inte längre. Nu var hon en ägodel att göra vad man ville med. Ville han slå henne så slog han. Ville han ha sex så tog han henne trots hennes nunmera lama lågmälda försök till protester att freda sig. Detta var ett ständigt pågående krig som ingen kunde reda sig mot. Hon var ett land som var satt i brand och förstörelse. Hon var intagen och allt annat än betagen som hon varit en gång. 

I början hade det mest varit örfilar. Hon mindes klart och tydligt som i en film första gången han slog henne. Det var för en så simpel sak som att hon haft en kort kjol och ett linne en varm sommarkväll när de var på en grillfest i kvarteret där de bodde. En gårdsfest. Deras första och sista skulle det visa sig. Han hade tyckt att hon varit flörtig och alltför närgången de manliga grannarna i det stora uppsluppna sällskapet. När de kom hem sent efter vad hon tyckt varit en glad och uppsluppen kväll hade hon inte en aning om vad som komma skulle. Kanske att hon hade fått i sig lite för mycket att dricka av det mousserande vinet och den kalla ölen för hon var fnittrig och vinglade uppför trapporna. Hon var i ett berusande rus och allt tedde sig så starkt. Hennes kärlek till honom och hon kände hans vibrerande närvaro som hon tog för samma lust som hon kände. Med honom tätt bakom och redan där i trappen hade hon känt sig trygg och lycklig. I hallen mötte hon hans svarta ögon och den första örfilen landade på hennes kind. Hårt. Hon var chockad och helt oförberedd och fick inte upp händerna till försvar. Hon frös. Hela hennes kropp blev stel och det som följde gick som i ultrapid. Hon hade försökt värja sig så gott hon kunde i sitt utsatta tillstånd men han slog henne flera gånger innan han drog in henne till sovrummet och tryckte ner henne på sängen. Där tog han henne för första gången med våld. Tyst, hårdhänt och koncenterat trängde han sig på henne, in i henne och var över henne med hela sin tyngd medan tunga svettdroppar från honom träffade hennes ansikte. Han var så arg att hon inte vågade annat än ligga helt stilla under honom. Efteråt mindes hon hans tunga andhämtning och hatet hon kände sippra ut från honom.

- Gör aldrig så där igen! Vik inte ut dig åt främlingar och de där kläderna gör du dig av med. Du såg ju för fan ut som en slampa!

Hans ord träffade henne som piskrapp. Innan hade han ju sagt att hon var så fin i kortkort och linnet med tunna axelband. Hans varma blick som dröjde sig kvar vid hennes urringning som var precis lagom. Inte visade för mycket utan bara ja, lagom. Hon hade klätt upp sig för honom. Sin fästman. Den enda hon ville skulle röra vid henne. Att hon varit för närgången mot andra... Hon försökte dra sig till minnes vilka hon pratat med. Kanske att hon skrattat för mycket med Magnus? Men han var ju så mycket äldre och så nära hade hon väl inte varit? Och Claes... Han hade klappat henne kärvänligt på hennes axel när han och hans fru tackade för sig. De hade barnvakt som måste hem innan tolvslaget. Han skojade om att de skulle hem och avlösa Askungen. Han hade ju också skrattat och lagt armen om hennes midja. Han hade inte sagt något då. Nej, hon begrep inte det där. Hon slängde kjolen och linnet. Kjolen hade han ändå spräckt i linningen och hon ville glömma den här natten. Hon tryckte undan det som hänt. Gömde det längst in i sitt medvetande. Försökte sudda ut minnet och rädslan så gott det gick. Därefter klädde hon sig alltid i byxor och långärmat och aldrig i urringat. Vita prydliga blusar med knäppning upp till halsen. Han tycktes nöjd över hennes förvandling. Klänningarna och kjolarna fick hänga orörda på sina galgar i garderoben. Där hemma köpte han sexiga underkläder som hon alltid bar under. Det tycktes egga honom. Henne började det äckla och skrämma allt mer för hon visste vad som skulle hända, det som oftas kvällarna och nätterna nu var till för. Hans händer på henne men inte längre smekande och fulla av kärlek. Snarare det motsatte och så hans elakaste sida där han under dagarna funderat ut hur han skulle straffa henne. Han hade hånskrattande talat om det för henne att när han satt och hade det tråkigt på jobbet brukade han roa sig med att hitta på olika sätt att få henne att lyda honom bättre. Som hon var och betedde sig nu - inte alls så eftergiven som i början av deras relation - nej, det dög inte. Det var fel. Det passade sig inte. Hon skulle och kunde bättre. Hon skulle foga sig. Punkt.

Hon var kär i honom. Det var därför hon stod ut och stod kvar eller i alla fall försökte stå upprätt tills han fällde henne, golvade henne, slog henne sönder och samman ibland när han hade haft en sådan dag att han kom hem svart i ögonen och med sammanbiten uppsyn. Ibland lyckades hon grabba tag i tvättkorgen och ta sin tillflykt ner i tvättstugan. Hon hade ju inte bokat någon tvättid så hon brukade gå in till deras källarförråd. När lampan släcktes efter nåra minuter satt hon där i mörkret på en hög med trasmattor och lät tårarna falla fritt. Efter någon halvtimme gick hon upp igen och lämnade tvättkorgen vara kvar i förrådet. Om hon skulle behöva fly igen så var tvättstugan den bästa utvägen. Han lät henne i alla fall gå iväg dit. Än så länge. 

Hon reste sig mödosamt upp på skakiga ben. Den här gången var något allvarligt fel med hennes vänstra axel. Det bultade i den av smärta och hon kände sig svimfärdig när hon försökte resa sig upp från golvet. Hon hade landat illa när han knuffade henne bakåt och hon hade tappat balansen. Trots att han orsakade henne sådan smärta var han sekunden därpå över henne igen och tog henne med våld så som han alltid gjorde. Som om att slå henne ökade hans lust. Hon lät honom göra det han ville med henne.

Förr hade hon försökt säga nej, protestera, argumentera. Det hade han tagit ur henne. Hon var hans kvinna och hon hade att böja sig för honom. Han var en virvlande storm och hon var ett rö i hans hårda vindar och hon kastades än hit och än dit som i en galen dans. Förstod hon inte bättre? Han bestämde och hon skulle vara medgörlig. Medgörligare tack. Det bara var så. Han förstärkte sitt budskap med en knytnäve eller två och hon fogade sig. Självklart fogade hon sig, anpassade sig, smög på tå för honom. Hon gjorde allt det där och lite till. Försökte vara så bra hon bara kunde för honom. Det var aldrig bra nog. Aldrig tillräckligt. Det var alltid något som irriterade, som retade honom, som tycktes skava mellan dem. Han tog ut sin frustration på henne. Och hon lät honom. Hon lät honom.

Någonstans inom sig visste hon att det som hände i deras relation var fel. Det var sjukt. Ändå när han visade sina goda sidor så föll hon till föga. Igen. Då väcktes hoppet och kärleken till liv igen. Ovädret och stormarna blev till solsken och stiltje vid ett blått lugnt hav som hon kunde sänka sin sargade kropp i. Han månade om henne och invaggade henne i en falsk säkerhet. Hon var medveten att det bara var en tidsfråga innan det, han skulle slå till igen. Odjuret i honom. Att han samlade sin ilska, sina vapen och varje felsteg hon tog. Han vakade över henne som en hök medan han smekte henne mjukt till sängs. I de perioderna hade de alltid mycket sex. Han ville ha barn med henne. Hon var livrädd för det. Hon tog p-piller i smyg och gömde dem väl. Hon ville inte ha barn med honom. Hon visste att han var oberäknelig och hur skulle hon kunna skydda ett barn när hon inte ens kunde skydda sig själv? 

Det var bara honom hon hade numera. Alla hade försvunnit. I takt med hans alltmer hårda tag mot henne hade de bytt stad på grund av att han sagt upp sig på sitt jobb. Han sa att han slutat självmant men rykten som nådde henne sa något helt annat. Hon kunde knappt tro att det var sant. Att han gjort sexuella närmanden på unga tjejer som då och då praktiserade på företaget. Så unga som 15 år ibland. Hon blundade med både ögon och öron och ville inte tro på detta. Vägrade tro. Hon tvingades säga upp sitt jobb på receptionen på ett hotell där hon trivs så bra och där hon jobbat i flera år. Det var många tårfyllda nätter som följde och hon packade med ett tungt hjärta. Hon ville inte flytta ifrån sin mamma och pappa och lillasyster. Systern som var sjuk i MS och numera så svag och som behövde hjälp. Han var dock obeveklig och sa att han fått ett nytt jobb, ett jobb som säljare denna gång och det innebar tjänsteresor för honom. Själv fick hon gå till arbetsförmedlingen och det fanns inte många jobb att välja mellan. Hon fick ta det hon erbjöds och hoppade mellan vikariat inom hemtjänsten. Hon trivdes dock med de äldre som hon fick hjälpa med lite olika bestyr. De flesta var trevliga. Arbetskamraterna var också helt okej. De försökte bjuda in henne i gemenskapen men hon skyllde på allt möjligt för hon visste att han inte skulle tillåta att hon gick ut och tog en öl, gick på bio eller fest. Hon höll sig för sig själv och blev betraktad därefter - som en udda figur och kanske de trodde att hon hade social fobi eller något. Efterhand slutade de fråga om hon ville med. De gav liksom upp precis som hon hade gjort.

Så mötte hon Eda. En bräcklig kvinna på nära 95 år. De var på besök till henne flera gånger om dagen då hon hade fått allt svårare att gå och ta hand om sig själv och sitt hem på grund av svår reumatisk värk. Eda såg henne, verkligen såg henne. Det hennes arbetskamrater och andra äldre de jobbade hos inte ens anade. För Eda visste. Hon var en medsyster som varit med om en hel del i sitt långa liv.

- Jag är färdig nu, kunde hon ibland säga när de kom hem till henne och hjälpte henne ur sängen, hjälpte henne att komma ur nattlinnet och i kläder. Såg till att hon kom i rullstolen och ut i köket för att få i sig frukost och mediciner. 

- Inte då! sa de alltid och hon brukade lägga sin arm om den äldre damen och krama ömt. Hon tänkte ofta på att ensamma pensionärer inte fick någon närhet och sällan kroppskontakt. Vissa hade inga barn eller barn som bodde långt borta. Deras respektive hade gått bort och en del hade inga släktingar kvar i livet eller som de på grund av olika anledningar inte längre hade kontakt med. Hon fick höra många livsöden då en del tyckte om att prata mycket och gärna gamla minnen. Eda var annorlunda. Hon hade sett på henne med sin pigga blåa blick. Genomträngande och utforskande. Hon hade känt sig skärskådad och det hade varit lite obehagligt till en början men Eda hade lagt sina skakande händer på hennes där de hade sutiit vid det lilla köksbordet. Hon hade avbrutits från att mata den tunna havregrynsgröten som mer kunde liknas vid välling då Eda inte längre kunde tugga maten så väl. Hon hade inte märkt att hennes långärmade arbetsskjorta åkt upp en bit över handleden och avslöjade gulnande blåmärken. Märken efter hans fingrar som kramat om hennes arm och handled alltför hårt härom kvällen. Hon mindes inte riktigt vad hon gjort för fel i hans ögon. Antagligen inget mer än att inte lyssna uppmärksamt på vad han hade att berätta om sin dag på jobbet. Han hade ofta långa utläggningar om hur arbetskamrater ignorerade eller förlöjligade honom. Ibland undrade hon i sitt stilla sinne om det mer skedde i hans huvud och inte i verkligheten för mycket av det han sa lät så otroligt, nästintill barnsligt. Sånt där som kunde ske i skolan bland barn och tonåringar. Inte mellan vuxna människor. Hon visste dock inte hur han var på jobbet så helt säker kunde hon inte vara. Det hade i alla fall slutat med att han hårt greppat hennes arm och vridit om handleden upp bakom hennes rygg. Efter några örfilar hade han knuffat henne ifrån sig så hon föll in i väggen. Märkligt nog hade det stoppat där. Han hade vräkt omkull köksstolen på sin väg ut mot badrummet. Där hade han sedan blivit kvar en lång stund. Hon hade hört vattnet strila så hon antog att han tog en dusch. Det innebar i alla fall en respit för henne där hon fick en stunds egentid och det var ovanligt.

Ofta var han över henne och domderade och kom med olika order. Fixa popcorn till filmen! Bädda om sängen för det är ofräscht! Fastän hon kanske bytt lakan så sent som för ett par dagar sedan bara. Boka tvättid för det svämmar ju över av tvätt! Tvättkorgen var inte ens halvfull. Städa för såg hon inte att dammtussarna hopade sig längs listerna och bakom dörrarna? Men sitt inte bara där på arslet utan gör något vettigt - mjölken är slut stick iväg och handla! Det fanns två liter mjölk i kylskåpet och det var inte alls som han påstod. Han var ändå den som alltid hade rätt medan hon var en lat och dum kossa och - pang!  - krasch! -  smock! Så låg hon på golvet med hans nävar dundrade mot sig där han kunde komma åt. Värjde hon sig slog han bara hårdare. Så det var ovanligt att han nöjde sig med att misshandla henne så kort och bara drog sig undan. Men hon var glad, tacksam och njöt de få gånger det nu hände. 

Nu spände dock Eda sin klara blick i henne och fick henne att möta hennes ögon. Det klack till i henne när orden kom ur den gamla kvinnans mun.

- Jag ser dig kära barn, jag ser dina märken efter hans händer och nävar. Jag ser hans slag mot din kropp. Jag ser det i din hukande hållning, i dina försiktiga steg, i din skygghet. Hur du sminkat över rodnaden på kinden. För det är väl en han som brukat våld mot dig? Ja, man vet ju inte så noga nu för tiden, sa Eda och log lite pillemariskt. 

- Nej... Jag vet inte vad du menar... försökte hon och stirrade stint ner på den vita duken med broderade gröna blad och röda små blommor med gula pistiller. Det måste ha tagit en evighet att brodera den stora duken flög det genom hennes huvud som plötsligt brusade och allt tonade bort. Edas påträngande klarsynta frågor. Hur hon uppfordrande krävde svar som hon inte kunde, inte vågade ge henne.

- Jag förstår att du inte kan eller vågar berätta hur det står till. Jag får ge dig tid men tänk på att jag finns här. Än ska jag ingenstans fastän denna kropp börjat bråka så med mig. Imorgon när du kommer vill jag att du ska berätta något om honom, vad som helst. Bra eller dåligt. Du väljer. En gång var han bra, det vet jag. De är bra på att dupera de här männen... Jag är en medsyster förstår du. Imorgon fortsätter vi det här samtalet. Jag ser dig och jag vill dig väl. Sedan var det som om Eda inte orkade säga något mer. Hon liksom sjönk ihop, utmattad av stundens elektriska allvar.

Hon matade kvinnan sked för sked med den vattniga gröten, precis som Eda ville ha den kokad. Det som virvlat och brusat i henne lugnade sig. Hon kände den gamla kvinnans lugn och kunde själv slappna av litegrann. Kollegan kom in med Edas nu torra tvätt från tvättstugan. Hon erbjöd sig att vika den och få in plaggen i garderoben och byrån så hon kunde få en stund för sig själv och tänka igenom det Eda sagt till henne. Något i henne hade väckts till liv. Kanske en strimma hopp lyste in i hennes mörker. Som en strimma sol genom tunga åskmoln just innan blixtar börjar  väsa och ljunga. Precis så kändes Edas ord som hon insåg var en utsträckt hand till hjälp. Hon var sedd. Äntligen såg någon hennes utsatta belägenhet. Hon var skakad in till själen av detta och hon visste inte hur hon någonsin skulle kunna yppa något ur denna väl bevarade hemlighet att hon blev misshandlad av den som skulle älska och skydda henne. 

Den kvällen och natten skulle komma att bli den värsta hittills i hennes liv. Som om han kände på sig att hon var på väg någonstans dit han inte kunde nå eller följa med. Som om han hörde hennes vilsna tankar. Något i hennes sätt, i hennes ton när hon svarade honom, i hennes rörelser när hon försökte undkomma slagen, sparkarna och senare det sexuella våldet. Fastän hon försökte bete sig som vanligt. Kväsa hoppet inom. Få det att stillna, lägga sig om så bara för denna stund när han var över henne som ett rovdjur, som det monster han visade sig vara dessa nätter när hon inte fogade sig, böjde sig tillräckligt.

- Du tror att du är så jävla smart, va? väste han hest i hennes öra när han drog sig ur henne efter att ha fått sin utlösning. Jag försöker göra dig med barn och vad gör du? Fortsätter med p-pillren! - smack! hans hand mot hennes kind. Så hårt att det sved länge efteråt. Jag hittade de bakom dina bindor... fräste han och plötsligt var hans händer om hennes hals. Hans tummar greppade hårt och tryckte till. Hon kände kvävningskänslor och hur trycket blev allt hårdare, Med uppspärrade ögon stirrade hon in i hans svartnande blick. Hon försökte förgäves få upp sina armar för att freda sig men tyngden från hans kropp och trycket från hans hander om hennes hals och strupe fick tillvaron att grumlas och tonen i hennes huvud blev allt högre. Sedan var hon inte längre där.

Han skakade henne och hennes huvud flög fram och tillbaka och stötte hårt i kudden om och om igen.

- Hallå vakna! Lämna mig inte! För fan du skulle bara våga! Svart vild blick som mötte hennes ögon när hon försökte få honom av sig. Hon drog dupt efter andan och det kom ett långdraget kvidande från henne. Luft! Hon fick äntligen syre och drog tungt efter andan några gånger, liksom prövande. Han knuffade till henne när han gled av hennes stelfrusna skakande kropp. Hon var naken och drog mödosamt täcket om sig. Han stod bredvid sängen och tornade upp sig invid henne. Med ett ryck drog han av henne täcket.

- Upp med dig och  in i duschen nu! Du vet vad som gäller! Ja, nog visste hon det. Inom fem minuter skulle han ha lust på henne igen och kräva mer sex. Trots värken i kroppen, känslan av att hans händer fortfarande låg runt hennes hals och svårigheterna hon hade att andas så var det bara att luta pannan mot det svala kaklet i duschen och låta honom ta henne som han krävde. Hon kunde inte vara stilla under akten (övergreppet) utan med hes ansträngd röst lyckades hon stöna vid de rätta tillfällena fastän hon behövde kräkas. 

Så äntligen var hon ifred mellan svala lakan, nyduschad och naken under sitt täcke. Kroppen bultande av smärta, halsen trång av värk och tårar. Han somnade snabbt tätt bredvid henne med armen om henne. Alltid skulle han hålla om henne när de sov. Som om han var rädd att hon inte skulle vara kvar när han vaknade. Hennes tankar i de mörka långsamma timmarna nattetid kunde han inte höra i alla fall. Då var hon fri och svävade utanför sig själv. Ovanför dem. Det lyckade vackra paret som låg så nära intill varandra. Så kärleksfullt det såg ut. Så förrädisk var ytan som blänkte, fasaden som så perfekt dolde sin hemlighet. Deras gemensamma välordnade och smakfulla hem med vita gardiner och prunkande krukväxter i fönstren. Ingen kunde utifrån se det som skedde bakom lyckta dörrar men kanske ibland att de hörde dunsar, dova rop och halvkvävda skrik. Hon visste dock att förhålla sig så tyst hon kunde. Annars...! Det där annars hade hindrat henne hittills med den äldre damens ord ekade nu i hennes huvud. Det blev som ett mantra som ljöd så högt att hon trodde att han skulle vakna den som tyngde ner henne i mot madrassen, tyngde ner henne i livet, fick hennes livsrum att krympa mer och mer. 

- Berätta något om honom, bra eller dåligt... 
- Berätta något om honom, bra eller dåligt... 
- Berätta något om honom, bra eller dåligt... 

Imorgon, imorgon, imorgon... Ja, då skulle hon berätta något om honom. Då skulle hon om så bara säga att han inte var snäll mot henne eller att han inte längre lät henne umgås med någon förutom honom eller att hon var som en fånge i deras hem... Tänk om hon kunde berätta hela sanningen för Eda, för denna medsyster hon sa sig vara? Skulle hon våga?