Nu går solen åter fram
genom molnens täcken
och uppdagar bordets damm
och bekymmersvecken
på min pannas gamla hud.
Är det månne himlens Gud
bakom solens tecken?

Kanske solens ljuva ljus
ämnat är att stråla
från Guds himmels höga hus
och min vrå bemåla
med sitt glada innehåll
över sorgens parasoll
och min unkna håla?

Nu står solen på sin höjd
som Guds glada öga,
över jämmerdalen böjd
och oss trötta, tröga.
Nu går solen åter fram
som ett skepp med gyllne stam
på sin himmel höga!