Blommorna

Del ett. Vårmorgon

Lina är helt förtvivlad. Att det alltid måste vara så eländigt, så fattigt. Allt är så obeskrivligt fult här. Alla är fattiga och trasiga. Det luktar sopor och en massa obeskrivligt otäckt ifrån avträdet. Hon måste bort härifrån en stund känner hon. Nu vill hon se något annat en stund, vad som helst, inte bara moderns sorgsna ansikte. Hon håller på att snubbla på sina egna fötter. Skorna är trasiga. De håller knappt ihop längre. När ska hon kunna köpa nya skor, det dröjer nog ett tag. Som det är nu så har de knappt råd med maten. Hennes mor arbetar jämt, snart är hon helt utsliten. Då måste väl Lina börja arbeta istället. Ja, det fick väl gå det med. Lina är så trött på allt fult överallt. Hon har inte ens sett någon fin fjäril nu i sommar. Bara någon enstaka citronfjäril och kanske någon liten nässelfjäril. Nu är Lina snart framme vid torget. En snorig unge klädd i trasor står och glor på henne. Flytta dig, tjockis, säger ungen plötsligt. Tjockis kan du vara själv, din fula unge, väser hon till svar.
Lina minns fortfarande den sura smaken i munnen. Hon hade varit så trött att hon knappt hade orkat dricka mjölken. Vilken tur att mamma hade tvingat henne att dricka den. Nu var hon lite piggare och kunde gå ut en liten stund själv. Såhär dålig hade hon aldrig varit förut.
Det var inte lätt att se ljust på tillvaron nuförtiden, tänker hon matt. Hon såg gamla gummor som staplade fram. I en av statarlängona som hon nyligen gått förbi skrek två kvinnor bittert till varandra. Det var alltid bråk där. Hon orkade inte lyssna på det. Måste bara fixa fram kaffet nu. Det fanns inget viktigare. Fem öre har hon med sig, det borde väl räcka.

"Sopa upp hjärtat och stuva undan kärleken. Vi behöver dem inte längre,
förrän i evigheten."
Emily Dickinson

Del två.
Sommarmorgon

Hon känner doften av kaffe från köket. Har mamma redan gått upp, tänker Lina sömnigt. Det är knappt ljust ännu. Vad bra att hon kunnat köpa kaffe igår. De klarar sig inte utan det. För det är så gott på morgonen. Men snart har de ingen ved kvar heller. Bara elände. Lina går ut på gräsmattan utanför huset.
Det är dagg i gräset. Luften är kylig. En koltrast sjunger från äppleträdet. Allt verkar stilla. Inga barn är ute ännu. De ska plocka blommor idag. Farmor fyllde år idag och något måste de ju ge henne. Hon skulle vilja ge farmor något mycket bättre, men vad skulle det vara.

Rosalind är orolig. Det har hon varit hela dagen. Lina har varit inne hos henne i ladugården nu på morgonen. Rosalind ska alldeles snart kalva. Lina tycker att kon verkar nervös, hon går mest runt och fnyser. Kon ser slött på Lina. Hon verkar vilja vara för sig själv. Och det kan Lina förstå. Ibland råmar Rosalind lite tyst, som om hon ine riktigt årkade göra det. Bara det inte händer något otäckt, tänker Lina. Det får inte gå som det gick för Linsey. Nej det får inte hända. Kon hade fått röta i juvren och blivit dålig, febrig och eländig. Hennes kalv Isak hade varit halvstor då, hade precis börjat äta gräs. Han behövde inte sin mamma längre på samma sätt. Usch, så hemskt. Lina vill inte tänka på det nu.
Nu skulle hon hjälpa den här lilla kalven til världen. Det har hon gjort förut och då har det gått bra. Rosalind stampar och går runt runt i spiltan. Lugna dig nu gumman, viskar hon. Det kommer att gå bra. Då lägger Losalind sig ner. Lina bestämmer sig för att hon ska få vara ifred en stund.
När hon komer tillbaka ligger faktiskt en liten och svag kalv bredvid Rosalind. Lina drar en suck av lättnad. Det gick bra tillslut. Så fin han är, säger hon glatt. Hon börjar nästan gråta av lättnad.

På väg hem möter hon fru Gregorius eller vad hon heter. Hon går bara förbi henne utan att låtas om att hon finns.
"Hej" ropar hon, bara för att få se om hon reagerar.
"Hej hej!" säger hon bara och knycket lite på nacken. Hej hej själv, tänker Lina argt. Så himla fin man är då. Men när hon behövde hjäp med målning av huset eller något annat så dög allt Lina och hennes familj. Lina blir så trött på dessa högfärdiga människor.
De gick väl på dass som alla andra människor och det luktade inte hallon. Vad har de att vara så malliga över? Hon går långsamt hemåt i den ljumma kvällen. Luften är len som sammet tycker hon. Det doftar gott av blommor och gräs. Lina känner sig så förväntansfull och glad nu när det är vår igen. Den där fina frun ska inte få förstöra hennes humör. Det är hon inte värd.

Allt borde ha känts bra nu. Det är så fint överallt. Allt är pyntat hemma. Alla djuren har också fått det så fint med blommor och de har hängt kransar till djuren i stallet.
Nu är det midsommar även för djuren. Allt är pyntat och fint. Barnen har klätt midsommarstången hela dagen. De verkar så glada, tänker hon sorgset. Allt hade varit bättre när hon varit liten. Nu ska hon ge sig iväg och vandra i någon timme. Måste få vara ensam en stund. Sakta går hon genom den glesa granskogen. Hon tycker egentligen mer om tallskogen, men idag vill hon gå här. Vinden susar lite tyst i träden. Skönt att komma en bit hemifrån. Det är så rörigt hemma, så mycket som ska ordnas med. Och Elna som styr och ställer med allt och alla. Hennes faster som kom på besök varje sommar. Hon är så liten och mager. De kanske också hade det fattigt hos henne. Hon har aldrig lärt känna sin faster riktigt. Hon kändes så barsk på något sätt. Snart kommer det att bli mörkt. Dags att gå hem igen. Hem till tystnaden. "Jag måste hem till mitt trista torp, säger hon högt. "Jag ska skriva en skylt där det står: välkommen till tråkiga torpet."
Näe, det skulle hon nog inte. Istället ska hon plocka blommor och sätta i nåt gammalt glas som de har därhemma, så att det blir lite hemtrevligt. Hon ska lägga på en fin duk på köksbordet också. Sen ska hon städa överallt.