Jag har länge sökt en
strategi,
för att undkomma de tunga känslornas
natur,
men genom någon slags förkroppsligad
kvantkemi
eller
själapsykologi,
jag godtog allt som varit
självcensur.
jag deklarerade själslig
kärlek,
i en sinnesskriven bibel utan handskrivna
blad
och placerade den i mitt erfarenhets-
bibliotek.
I texten stod det;
att jag stuckit mitt hjärta på pinne,
som en köttbit över eld
och låtit hjärtat blöda.
jag har haft en sådan värk
från diverse verk
en handfull gånger orsakade av andra
ett oändligt fingertal självförvållat
eldens flammor slickade muskeln
och vätskan kramades
ur och tappades upp
i ett badkar
där sänkte jag ned min kropp,
i detta blodbad,
och dök ner under blodytan,
och med öronen fyllda av trög vätska
jag hörde
hjärtat dunka hårt
under min hand
som placerats på mitt bröst
och jag drack av blodet
som om det vore mitt livselixir
och jag ä-l-s-k-a-d-e
detta stadie av total tillgivelse
till känslan av att vara jag
och jag slöt mina ögon,
och bakom ögonlocken
i detta mörka,
en stjärna tindrade
i en millisekund
och jag vet att det var ledstjärnan
och jag såg dig,
jag såg dig
en snabb blixt i mitt interna universum och sen försvann du
direkt från hjärtat till ögat
för visuellt godkännande
att detta är Det
och jag kände mig som en gudinna,
en jägarinna som lagt ned spjutet
och skölden
för att helt överge mig själv
till mig,
dyka ner och blota,
utan något försvar att hålla
eller svar att vänta
ner i blodet
in i smärtan
ut i kärleken
här begick jag inte eget myteri,
allt bands samman i en alkemi
och blodet fattade eld,
den röda plasman övergick till flytande guld
men lågorna kunde inte bränna mig
för jag drack av guldelden också
och jag kände själens snö töa
och till slut klunkade jag i mig själen
också
som smakade kvicksilver
och i detta kärl av kärlek,
jag omfamnade mig själv
och helt marinerad i blod
och eld och guld och silver
jag bröt igenom och det kändes rätt att
älska min organism