Om nätterna tänker jag på dig.
Om dagarna med.
Inte ens i mina drömmar blir jag kvitt dig.
Med skogens eviga anda och vindens ljuva sus har du lamslagit mig.

Jag önskar att jag kunde gråta.
Jag grät nästan, för första gången på år.
Kanske räds jag att när tårarna avdunstar, likaså göra den stridslystenhet jag har för oss.
Jag vågar inte tänka att det är över.

Du har inte längre den där glimten i ögonen som när du tittade på mig förr, men de är lika vackra ändå. Jag ser det nu, varje gång du tittar åt mitt håll. Jag räknar dagarna mellan din blick.

Du är gladare nu, ditt skratt och dina rörelser lättare, utan en underton av melankoli och plågan. De är inte mig tillskrivna, men i vissa ögonblick faller vi tillbaka i vad som en gång var innan du snabbt tänker till och rycker dig ur den idyll vi byggt. Jag ser det på dig, du tvingas behärska dig själv, kanske för att skydda dig själv. Det är kanske det som är svårast för mig, jag kanske är det du måste undvika för att vara som du nu är.

Men om du har ens den minsta tron kvar för mig hör mig då när jag säger att jag skulle göra allt i min makt för att göra dig lycklig, jag dör hellre än att såra dig igen.
Jag gör vad som helst.

Det kanske inte betyder något för dig längre, men nu betyder du allt för mig.